Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Jan Lindholm (MP) varnar för strålningsskador av batteridrivna armbandsur

Publicerad: 21 mars 2013, 21:06

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


I slutet av februari debatterade Riksdagen strålningsskydd, i första hand joniserande strålning och kärnsäkerhet, men även de motioner som inkommit från olika riksdagsmän i ämnet elöverkänslighet. Jag har tidigare refererat innehållet i dessa motioner från bland andra Bodil Ceballos (MP), Roland Utbult (KD), Kerstin Engle (S), Per Lodenius (C) och Jan Lindholm (MP).

Lite stöd fick motionärerna från Mikael Jansson (SD) som medgav att det inte finns "bevis för att någon kan vara elöverkänslig". Men han ville ändå hålla dörren öppen eftersom "det många gånger i historien visat sig att människor har dragit fel slutsatser om vad som är farligt utifrån dåtida forskning och teknik. Vi bör ha respekt för att de som upplever sig vara elöverkänsliga faktiskt kan ha reella symtom. Om det är så råder olika gränsvärden för elöverkänsliga och icke elöverkänsliga."

Det finns förespråkare för elöverkänslighet inom alla partier, men de verkar betydligt vanligare inom SD, V och MP. Jag har funderat på vad dessa tre partier i övrigt har gemensamt. De har inte någon gång axlat regeringsansvar, och kan ofta komma med förslag som jag uppfattar som populistiska. Men i fallet med elallergi tror jag att det som binder dem samman är att alla tre har ett drag av anti-elitism, att inte lita på officiella experter och myndigheter. Och här har de meningsfränder ända ut på den extrema högerkanten.

Men nog av guilt by association, låt oss se vad Jan Lindholm (MP) verkligen sade i debatten. Först gjorde han en liknelse med tobaksindustrin som genom att finansiera motforskning försökte fördröja samhällets åtgärder mot rökning, och i sin motion insinuerade han att professor Anders Ahlbom är en av mobilindustrin köpt forskare.

"Tobaksindustrin lyckades under flera årtionden genom att finansiera forskargrupper upprätthålla bilden av att rökning var helt ofarligt. Trots att fri forskning på många universitet runt om i världen kunde visa att hälsoriskerna var övertydliga ändrades inte bilden så länge som den av industrin finansierade forskningen till volymen var större och producerade fler rapporter med motsatt uppfattning."

Lindholm hyllade som de främsta tobaksmotståndarna de amerikanska domstolarna som till slut utdömde saftiga skadestånd för tobaksindustrin att betala. "Det var ett genombrott som klädde av forskningen lite av den status som forskningen dittills haft med en nästan religiös prägel. Det visade sig att vetenskapsmännen inte var vare sig präster eller gudar utan alldeles vanliga, mutbara människor som måste granskas på samma sätt som all annan verksamhet."

Denna miljöpartistiska historieskrivning utelämnar en hel del. 1950 rapporterade Doll och Hill i BMJ att rökning var starkt kopplat till lungcancer, ytterligare retrospektiva undersökningar replikerade fynden och 1954 kunde Doll och Hill publicera den första prospektiva studien som därmed gjorde orsakssambandet än tydligare.

Efter ytterligare 10 år och tusentals studier kom i USA rapporten Smoking and Health: Report of the Advisory Committee to the Surgeon General vars slutsatser står sig än: rökare har en avsevärt större dödlighet och rökning orsakar inte bara cancer utan även kärlsjukdom, kronisk bronkit och emfysem. Rapporten blev förstasidesnyheter i alla media. Detta visste man 1964, så det var inte vetenskapen det var fel på utan politikerna som inte förmådde handla utifrån denna kunskap.

Efter hand startade flera amerikanska delstater rättsprocesser mot tobaksbolagen, men inte förrän på 1990-talet nådde man fram och 1998 kom den stora förlikning där de fyra största tobaksjättarna bland annat gick med på att betala för lite av den skada man orsakat. Så Lindholms bild av vetenskapen som osäker och velande och domstolarna som de som fick fram sanningen är helt enkelt grundligt fel. Han bjöd från talarstolen på ren desinformation:

"Det var inte på grund av några vetenskapliga genombrott som bilden av tobaksrökning förändrades, utan det var på grund av rättsliga processer. Domstolarna började kräva in minoritetsuppfattningar [sic] från forskarvärlden för att på så vis skaffa sig en bild av bristerna i de utlåtanden som självsäkra myndigheter formulerade med bas i forskning som finansierades av industrin. Domstolarna i USA kunde därigenom skaffa sig kunskap om de osäkerheter som rådde när det gällde det vetenskapliga underlag de fick sig serverat. Domstolarna ansåg att den vetenskapliga osäkerheten var så stor att de olägenheter och hälsorisker som de var satta att pröva mycket väl kunde ha sitt ursprung i tobaksbruk."

Jan Lindholm berättade sedan i Riksdagen om några av de cirka etthundra elkänsliga som han personligen skall ha varit i kontakt med. Personer som "rätt vad det är kan drabbas av konstiga plågor, som synstörningar, våldsam huvudvärk, koncentrationssvårigheter, förvirring och till och med medvetslöshet. Sådant här händer när någon glömsk bekant kommer på besök utan att ha lagt ifrån sig mobilen uppe vid vägen eller när någon motionär springer förbi i skogen under samtal i mobilen."

Han gav fler exempel: "Varje gång grannen sätter på sitt elstängsel kommer mattheten, andningssvårigheterna och huvudvärken, eller de symtom som just denna person får. Det är nämligen så att elöverkänslighet, som ju egentligen är ett väldigt missvisande begrepp, inte alls handlar om någon sjukdom. Det handlar om skador, precis som brännskador, ett benbrott eller en skada från exponering av kemikalier. Det handlar om att människor skadas vid exponering av den strålning som elanvändningen ger upphov till, icke-joniserande strålning."

"Problemet är att varken läkarvetenskapen eller övrig forskning har lyckats förklara sambanden eller orsakerna till skadorna. Eftersom de flesta av de här personerna är väldigt noga med att inte utsätta sig för el där effekten är hög, som vid kraftledningar eller större elmotorer, men ändå uppfattar att det är strålningen från mycket svaga källor som påverkar dem, innebär det att alla de etablerade biologiska förklaringsmodeller vi har inte fungerar. Jag har också träffat drabbade som inte har några problem med kraftledningsgator men ändå påverkas av så små elkällor som ett elektriskt armbandsur."

Jan Lindholm har fel. Forskningen har visst en förklaring till dessa upplevda (och därmed verkliga) symtom. Det kallas negativa förväntanseffekter, nocebo. En helt färsk europeisk studie visar elegant detta. Om man låter försökspersoner se en (des)informationsfilm om hälsoeffekterna av WiFi och sedan utsätter dem för en låtsad WiFi signal kommer de med ångestbeägenhet rapportera kroppsliga symtom som de skyller på WiFi i högre grad än kontrollgruppen som fick se en annan film innan de "utsattes" för sham WiFi.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev