Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag27.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Kamratgranskarna är vetenskapens blodgivare

Publicerad: 25 September 2020, 09:49

Annika Janson är barnläkare och en av Dagens Medicins krönikörer.


Each one, teach one! Så löd uppmaningen på affischtavlor när jag jobbade i Pakistan för tre decennier sedan. Om alla som kunde läsa och skriva lärde ut konsten till en vän eller släkting skulle den utbredda analfabetismen minska.

Lätt omstöpt ringer denna slogan nu åter i mina öron: Envar, granska en var! Detta covid-år, när vetenskapliga artiklar flyger på hög höjd i sociala medier, har begreppet peer review blivit väl bekant. I processen inför publikation ska en vetenskaplig artikel granskas av flera, och inte alltid så kamratliga, kollegor. Tillsammans med tidskriftens redaktörer ska granskarna upptäcka allt från slarvfel i tabeller till rena plagiat, fusk och dåligt underbyggda slutsatser. Ingen annan, menar man, har bättre förutsättningar att se brister än den som arbetar med liknande forskning.

De finaste tidskrifterna ställer högst krav. Tidskrifter med sämre rankning kan publicera mindre perfekta alster som ändå har ett värde i det vetenskapliga pusslet. Forskaren prövar lyckan i en omständlig matchningsprocess, inte helt olikt ett äktenskapsmäkleri. Det gäller att sikta aningen högre än vad artikeln klarar och hoppas på att stjärnorna står rätt på himlavalvet, men utan att tappa för mycket tid i processen. Tidskrifterna vill i gengäld ha de bästa texterna som kommer att citeras av andra.

I spelet kommer en hög andel texter att avvisas, med besvikna författare som följd. Men förhoppningsvis blir manuskriptet bättre av kritiken och hittar till slut sin plats i rätt tidskrift. Även bra artiklar studsar runt lite, tröstade nyligen en erfaren kollega.

Så långt forskarens perspektiv. Men det är kamratgranskarna som är vetenskapssamhällets blodgivare. Utan ersättning och nästan alltid anonymt ska granskaren lägga sin energi på andras forskning. Medan en del tidskrifter låter även författarna vara anonyma för den som ska kritisera, går somliga nu i motsatt riktning och vill att granskarens namn ska vara känt för författarna.

Viktiga är de hur som helst. Ingen kirurgi utan blodgivare och ingen vetenskap utan granskare. Det finns nya sajter, som Publons, där granskaren kan samla sina insatser. Men arbetet kräver tid och engagemang. En del tycker att hela systemet med peer review har blivit omodernt och ska ersättas av publicering och öppen kritik på internet.

Somliga tidskrifter publicerar redan i dag granskarnas synpunkter så att alla kan följa processen. Än så länge är det den tålmodiga och personligt ansvariga granskaren som är garanten för sund vetenskap. Men för den som är mer taktisk än altruistisk är det smartare att ägna sig åt sin egen forskning än andras.

Detta år tar det lång tid att processa manuskript. Det skrivs massor om covid, förstås, och isolerade forskare har haft tid att väcka gamla surdegar till manuskript. Och det har varit svårt att hitta granskare. Blodgivare får kärlek, juice, strumpor och Ittalalyktor. På något sätt behöver granskares insatser värderas vid meritering, och, framför allt, värdesättas och prioriteras av forskarna själva.

ANNIKA JANSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev