Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Kan man förlåta allt?

Publicerad: 1 juli 2014, 14:07

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Nej, säger en del. Jag skulle aldrig kunna och så kommer en provkarta på fasansfulla vidrigheter som man aldrig någonsin skulle kunna förlåta. Som inte ska förlåtas. Som inte får förlåtas. Under några som helst omständigheter. Någonsin. I det här livet. På den här planeten. I det här solsystemet. Punkt.

But think, and think again! Som tv-kocken Jamie Oliver säger när han övertygar folk som inte har tid att laga mat att de visst har tid att laga mat.

Det är svårt att förlåta. Det kan ta tid. Det kan ta resten av ens liv. Ändå blir man kanske inte färdig. Når inte ända fram. Förrän det är dags att själv göra sorti.

Några kloka människor som lyckades förlåta eller sådana som förespråkade icke våldsprincipen känner vi: Nelson Mandela, Mahatma Gandhi, Martin Luther King och Jesus. 97-årige Louis Zamperini, huvudperson i Laura Hillenbrands gastkramande berättelse "Obruten" som jag berättade om i min förra blogg från 26 juni: "Hästdos för utschasad vårdpersonal", lyckas också förlåta. Det tog Louis sju verkligt svåra år, men det gick. Förlåtelsen kom till honom som ren glädje när han återvände som f d krigsfånge hos japanerna och träffade sina forna plågoandar som nu själva satt internerade.

Sanningskommissioner, traumaenheter, kyrkan – deras jobb har en hel del gemensamt. Som att ta reda på vad som har hänt, ställa de skyldiga till svars, hjälpa offren att bearbeta och komma vidare med sina liv.

Om man inte förlåter då? För sitt liv inte kan. Vad blir effekten? Kanske att långsamt låta sig lockas in på en bedräglig, slirig väg som leder rakt in i kompakt mörker upplyst av bitterhetens irrbloss. Låta sig frätas sönder i ändlös sorg och ständig vrede toppat med gröngul galla. Vill vi verkligen låta det här vidriga få fäste i oss?

Kan något göras ogjort? Går det att backa tiden, så att man får tillbaka det som man har mist? Det som har tagits ifrån en? Är lösningen att själv bli bödel? Hämnden är ljuv lyder det gamla talesättet. Med bäst före datum för länge sedan utgånget. Nej, hämnden är skitäcklig, säger Sjukhusbibliotekarien bestämt. Som att tömma ur slaskhinken från fel sida i en båt, schloff! så får man hela smörjan rakt i ansiktet.

På den rätta vägen har man en chans att överleva med hela sin värdighet i behåll. Om man inte kommer så långt, så att man orkar förlåta? Ja, då har man ändå försökt. Bättre att möta sitt eget slut upprätt än krokig och vilse på den skumma stig som leder rätt ner i förtvivlan och fördärv.

Vi kan knappast välja vad som händer oss, men vi kan välja hur vi ska hantera det. En liten klyscha om än utsliten behöver inte vara så dum. Vi har chans att behålla vår mänskliga värdighet och förbli obrutna ända in till slutet. Om det ändå råder oklarheter kring det svåra med förlåtelse, läs då den rysligt spännande berättelsen "Obruten" av Laura Hillenbrand, så klarnar det förhoppningsvis upp.

Men du har ju bara räknat upp män! invänder någon förtrytsamt. Ja, kvinnor med kaliber, var har vi dem? Kan Lucia från Syrakusa platsa precis som skyddshelgonet för soldater, Jeanne d´Arc från Domrémy i Lorraine?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia_(helgon)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d%E2%80%99Arc

ING-BRITT PERSSON

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev