Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Kan städerska från Ulan Bator framkalla vertigo?

Publicerad: 25 april 2017, 08:40

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Constance är en medelålders välbeställd hemmafru på Irland. Det behövs inte så mycket för att göra henne yr i huvudet. Irlands ekonomi går fortfarande bra, maken Dessie tjänar friskt med pengar, barnen är stora och Constance har råd att ha städerska.

Stackars Constance är inte så hemma i den stora vida världen trots en och annan utlandsresa, men desto mer komfortabel i den lilla världen. Allt som faller utanför hennes trygga ramar framkallar lätt yrsel. Som så ofta här i livet kan det vara mycket som faller utanför snålt tilltagna, men välkända ramar. Om Constance var en ishockeyspelare skulle man kunna säga att allt som händer i rinken är Constance bekväm med. Nu är det bara det att väldigt mycket i livet utspelas utanför en hockeyrink och då snurrar det till som här:

”Städerskan kom från Mongoliet, ett faktum som gjorde Constance en smula yr i huvudet. Men det var sant. Hennes städerska – godhjärtad men en smula slarvig med dammvippan – kom från Ulan Bator.” Citatet är hämtat ur en ny bok som heter ”Den gröna vägen” av irländska Anne Enright.

Mycket är underhållande i den här romanen, inte minst den speciella grovkorniga irländska humorn. Bland det roligaste och mest imponerande är hur Anne Enright klarar av att karakterisera människor i en enda mening. Constance kan vi nästan greppa genom hennes ”yrsel”.

Mamma Rosaleen Madigan är däremot en knepig ordning. Änkan Rosaleen bjuder in sina fyra barn för att fira jul en sista gång i barndomshemmet som hon är på väg att sälja. Som upplagt för en familjesammankomst à la Lars Norén eller som i ett drama av Ingmar Bergman. Det jäser, sjuder och puttrar tills grytan kokar över. Om det någon gång lugnar sig i brygden är någon annan genast där och rör upp.

Rosaleen lär vi bäst känna genom hur hon får sin vilja igenom. På julafton tar hon sin lilla bil och ger sig iväg ensam ut i natten. Ha, säger hon och alla blir förstås ifrån sig av oro. Polis och sökteam inkallas, Rosaleen hittas vid liv och förs till sjukhus.

Huset säljs så småningom, men var ska Rosaleen ta vägen? Ingen av alla bostäder de hittar duger. Constance och Rosaleen är ute och tittar på små bekväma renoverade hus som ligger centralt precis bakom kyrkan med allt nära till hands. Rosaleen´s hörsel är knivskarp:

”De såg någonting som prasslade i lövverket. En råtta, sa hon senare. Eller kanske tänkte hon bara att det var en råtta. Hon fumlade med sina bilnycklar och tappade dem i en rabatt med hortensior, hon rättade till bluskragen och ramlade omkull. Constance tittade efter hur det gått och sedan åkte de tillbaka till sjukhuset igen. Där tog det tre veckor innan man fick svar på proverna, och när hon blev friskförklarad hade det lilla huset blivit sålt.”

Så ska en slipsten dras! Var tror ni Rosaleen hamnar till slut? Precis där hon tänkt sig, hemma hos Constance och hennes make Dessie.

Läs denna iskallt roliga berättelse från en liten stad vid den irländska Atlantkusten där Anne Enright levererar trubbig dissektion såväl som skarp dissektion värdig en suverän kirurg.

ING-BRITT PERSSON

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev