Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

söndag09.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Kärleksförsök

Publicerad: 7 maj 2010, 09:26

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Är Clarence Crafoord Sveriges mest kände psykoanalytiker? Må vara hur det vill med den saken, men njutit hans nya bok har jag alldeles nyss. Nej, nu ljuger jag litet, för det har tagit mig flera veckor att smälta ”Kärleksförsök och svek: en själsläkares berättelser”.

Crafoord skildrar sitt liv och sin uppväxt i en privilegierad överklassfamilj. Av knapadel, som han själv uttrycker det. Clarence är född 1936 och hans ungdomstid infaller således under 1940- och 1950-talen. Vi får oss förstås psykiatri till livs, mycket om psykiatrins reformering och psykoanalysens genomslag i Sverige, eftersom det är en stor förnyare av psykiatrin som för pennan.

Clarence berättar om föräldrarna pappa Carl-Gustaf (Casa) Crafoord och mamma Elsa född Kumlin. Hur de träffades, varför det blev som det blev och varför det blev Clarence, sladdbarnet som kom till världen 1936 ganska långt efter sina två äldre bröder. Den blivande själsläkaren växte upp bland mycket tjänstefolk medan föräldrarna ägnade sig åt sällskapsliv i dåtidens salonger. Närvarande men oåtkomlig, så beskriver han sin mamma.

Det är lätt att föreställa sig Elsa Kumlin Crafoord, hur hon tänkte och kände. Upptagen av familjen, hemmet, ett omfattande sällskapsliv, välgörenhetsarbete och sportaktiviteter, inte minst ridturer i sällskap med maken Casa. Han som alltid tar ansvaret. ”Jag tar ansvaret” låter det med adress till hustrun, överbeskyddad kvinna i skuggan av sin man.

Var hör en människa hemma? Det kommer Clarence också in på. Själv känner han mest hemkänsla på gården Hjälmsäter, en utgård till godset Stora Sundby där hans morföräldrar härskade. Clarence vistades alltså på en stor gård under uppväxttidens skollov och ledigheter. En händelserik, omväxlande och färgstark miljö för en liten gosse från stan.

Helt oemotståndlig är skildringen av den första kärleken när den 18-årige stipendiaten Clarence möter den 16-åriga grekiskan Vicki, även hon stipendiat, i ett sommarvarmt Paris. Ungdomarna blir omgående kära i varandra. Vid en utflykt till Eiffeltornet springer de uppför trapporna och stannar på lämpliga steg för att kyssas. Ungdom, livsglädje – och kondition! Och förstås en svindlande utsikt över Paris. De unga tu kommer bara till första trappavsatsen innan resten av utflyktsgruppen via hissen är på väg ner från tornet. Bara för Clarence och Vicki att hissa neråt med resten av sällskapet.

Att läsa om andras liv, särskilt när de skriver själva, är ofta berikande och intressant. Lägg därtill att Clarence är en skicklig författare med ett fint språk som flyter melodiskt, smidigt och väloljat. Det är emellertid en liten sak som förbryllar mig och det är Crafoords inställning till feta människor som han alltid misstror och stör sig på, ja, nästan är rädd för. Två gånger nämner han detta i boken och syftar då dels på en händelse i ungdomen, dels på hur han ser på fetmande människor i dag när han uppnått mogen ålder. Kanske behagar författaren raljera och ironisera över sig själv på grund av denna sin lilla svaghet, men i så fall har jag inte riktigt uppfattat humorn. Allvar kan det knappast vara, för Clarence är en vettig karl med förmåga att analysera, fattas bara, psykoanalytiker som han är!

En rik och läsvärd levnadsberättelse vare sig man läser den för all psykiatri som den är späckad med eller för porträttet av mamma Elsa – vilket jag tycker särskilt mycket om – eller för beskrivningarna av överklassliv i ett svunnet Stockholm. Clarence skildrar också sin utveckling till man, sina äktenskap, sin papparoll och sina uppbrott. Många motsägelsefulla ageranden, som till exempel Clarence frånvaro i papparollen, vilket en av sönerna också påpekar i ett tal vid ett inte så väl valt tillfälle. Så här har faktiskt sonen uppfattat pappa Clarence, men jag tycker förstås att gamla pappa hade kunnat få ha sitt sedan länge inplanerade 60-årskalas i fred och utan störningar där på Riddarhuset.

Det här är inte alls någon bok som man ska läsa och sedan vara ensam med. Debattens vågor nådde orkanstyrka i mitt arbetsrum när vi hade en del åsikter som behövde luftas.
”Kärleksförsök och svek” kan alltså vara ett synnerligen lämpligt val för en bokcirkel där man har flera personer att ventilera läsupplevelsen med.

När jag nämnde för en något yngre bekant att jag hade läst Clarence Crafoords nya, utbrast hon: ”Det är väl han som är pappa till Wille? Honom har jag åkt tåg med och jag kände igen honom direkt”. Wille alltså. För den händelse någon skulle vara okunnig om vem Wille är: Artisten Wille Crafoord så klart och jag nappade åt mig en cd-skiva från musikavdelningen här på vårt bibliotek och gick hem och lyssnade på Wille. C´est la vie, säger jag till frankofilen Clarence! Barnen går om oss!

ING-BRITT PERSSON

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev