Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag03.12.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Katrin Zytomierska – obegåvat och vanskligt om vikt och hälsa

Publicerad: 12 November 2012, 20:04

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Förra veckan skrev Katrin Zytomierska, en välläst svensk bloggerska, ett inlägg om en reklamaffisch (för ett träningsföretag) med en svettig tjej i träningskläder och texten: "I början var det ingen lek, nu är det ren kärlek. Josephine 33 år, medlem sedan 1999." Bloggerskan upprördes över att modellen företaget använt inte var pinnsmal (sic) och hon snålar inte med smädeorden i texten.
Citerar några rader:

"Asså vad är den här grejen med att det ska vara så jävla okej för tjejer att vara mulliga i Sverige?"

"Jag ser på SATS reklam och blir helt matt. Här står Josephine 33 år gammal och ser nöjd ut. Josephine har tränat på SATS i 13 år och så här ser hon ut efter det. Josephine tycker att det är lämpligt att stå helt osminkad med stripigt hår och övertydligt svettiga kläder på en reklamaffish för SATS för på det viset visar hon minsann att hon är nöjd som hon är."

"Om ..//..  Josephine är så här svettig efter ett bodypump-pass så undrar jag verkligen vad Josephine käkar? Donken och Pizza Hut för hela slanten, antar jag!?"

"Varför kör man inte på och bantar ner sig till att väga 55 kilo och vara snygg när man ändå insett vikten av att se ut som folk?"

"Vem fan i helvete vill identifiera sig med det här? Vill någon se ut så här?"

I skrivande stund har texten lästs drygt en halv miljon gånger och troligen är många av läsarna yngre kvinnor.
Inlägget gav föga förvånande upphov till en kritikstorm, flera annonsörer ville inte längre synas på sidan och Katrin fick till slut sparken från det företag som huserat hennes blogg.  Josephine, kvinnan på reklamaffischen skrev också ett läsvärt inlägg, "nätmobbning som konstform".

Jag tänkte först inte skriva om detta då inlägget redan debatterats hundratals gånger, men med tanke på mitt förra inlägg (om ortorexi) kunde jag helt enkelt inte låta bli.

Jag är inte bekant med bloggerskan i övrigt men jag har läst mig till att hon är en av Sveriges mest lästa bloggare, att hon förespråkar LCHF och att hon vill hjälpa kvinnor gå ner i vikt och bli mer hälsosamma. Frågan är om den populära bloggerskan verkligen tror sig hjälpa med inlägg som detta? Kanske tror Katrin att hon genom att häckla människor samtidigt sporrar? Kanske tror hon att om hon får människor att "inse" hur fula och tjocka de är så ska de inspireras till en bättre livsstil? En typ av tough love? I så fall kunde hon inte ha mer fel. Det hon gör är att uppmuntra till förändringar genom självförakt, vilket inte är särskilt begåvat.

De åsikter som Katrin för fram är med all säkerhet ingen "väckarklocka" för människor som behöver ändra livsstil, däremot kan det nog för en del vara droppen. Utseendefixering, osunda kroppsideal och "hälsosamma livsstilar" är sedan länge etablerade koncept i många människors medvetande och en vanlig källa till negativ stress och dåligt självförtroende. Alltför många människor, framförallt unga, känner redan det förakt som Katrin ogenerat visar för kvinnan på affischen. Men föraktet är ofta riktat inåt i form av - jag är ful, fet och värdelös- tankar. Troligen till stor del just på grund av de krav som kommer från dagens skönhets- och må-bra-hysteri-kultur.

Katrin porträtterar denna kultur på ett tonårsprovokativt och avtrubbat sätt. "Man måste få kalla en tjockis en tjockis" skriver hon bland annat efter all kritik.
Hon ger tankarna och åsikterna som skapar ätstörningar, ortorexi, dåligt självförtroende, ångest, självförakt, ohälsa och fördomar ett ansikte. Och det är just detta jag tycker man kan ta med sig. Katrins hätska ord är tankar som redan plågar människors inre, människor som behöver hjälp och det är dem vi ska fokusera på. Därmed säger jag inte att det är osunt eller konstigt att vilja vara söt, duktig och hälsosam, men många av dagens ideal är orealistiska och däri finns en grogrund för en självförebråelse utan slut. Och inget blir definitivt bättre av att "friska" människor spär på hetsen och fördomarna.

Vad människor som mår dåligt behöver, vad det än må handla om, är inte att hånas. De behöver uppmuntras, få stöd och kunskap. Om hånfullhet och häcklande fick människor att ändra livsstil så vore det faktiskt inte speciellt svårt. Men så är inte fallet.

I stället behövs kunskap, medmänsklighet och en ödmjukhet inför människans komplexitet. Vilket dock inte är så provokativt och definitivt inte lätt. Och kanske går det heller inte att locka en halv miljon bloggläsare på det sättet?

Tack för ordet!

PS. Under min förra bloggtext finns det länkar till vårdinrättningar och information kring ätstörningar och ortorexi.

HANNA BRUS

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev