Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Katt eller rådjur - får uppfostran innehålla obehag?

Publicerad: 20 februari 2008, 09:57

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Barnombudsmannen har skrivit till regeringen och vill starta ”Operation barnfrid”.
Nuvarande BO verkar vara en politiskt korrekt kvinna som verkligen vill gott, som vill det bästa för barnen, men som inte gärna ser att det bästa ibland kan vara det godas fiende. Frågan om barnaga och barnuppfostran tycker jag är mycket mer komplicerad är vad BO vill se.

”Child abuse is the difference between a fist in the face and a hand on the buttocks”, enligt Dr Kempe, som med sin artikel i Jama 1962 var en pionjär i att uppmärksamma allvarlig barnmisshandel, något man tidigare blundat för. Efter det svenska förbudet mot aga 1979 så är dock frågan vad som ska ersätta ”the hand on the buttocks” obesvarad. Och med ökad invandring så blir detta en allt tydligare etnisk och etisk konflikt i Sverige: Hur bör man påverka små barns oönskade beteenden?

En av de få föreläsare om mångkultur som gett mig något var Ingela Olsson som bland annat berättade om svensk rådjursuppfostran kontra nysvensk kattuppfostran. (Om det här är biologiskt korrekta fakta för dessa djurarter spelar ingen roll för resonemanget.)

Svensken, som inte vill använda någon fysisk bestraffning, visar sitt missnöje med barnets beteende genom att utesluta, ignorera, inte se på, inte tala till barnet, ett socialt straff som ska visa att det barnet gjort inte var OK. Ungefär som rådjuret som vid behov straffar sin unge genom att löpa iväg och låta kidet ångestfyllt springa efter mammas vita rumpa, rädd för att bli lämnad ensam i skogen.

Kattmor däremot låter klorna komma fram direkt och ger sina små en smärtsam men kortvarig påminnelse om när de gått över gränsen. Sedan kan kattmor fälla in klorna och vara öm mot sina små igen. Och det motsvarar en, i nysvenska familjer vanligare, omedelbar reaktion när ungen beter sig fel, ett direkt skarpt ord och smäll på fingrarna, och sedan en kyss för att skilja på att det var gärningen och inte personen som var oönskad.

Varför tror vi att rådjursuppfostran är mer humant än kattuppfostran? Ligger det inte en etnocentrism gömd i detta, att vi svenskar minsann är upplysta föregångare som vet bättre än resten av världen?

Jag vet inte om min familj räknas som en invandrarfamilj (min hustru är från Norge), men vi har nog kört med kattuppfostran ibland (fast innan Ingelas föreläsning så tänkte jag mer på den som hunduppfostran).

Nu har väl preskriptionstiden gått ut, så jag tänker våga berätta om när min fru sannolikt bröt mot svensk lag. Vår äldste, som då ännu inte fyllt två år, bet andra barn på öppna förskolan. Min fru provade alla varianter, säga till, lyfta bort, höja rösten, men beteendet fortsatte och det blev pinsamt värre när han bet och de andra små grät. Till slut valde min fru att bita sonen, kallt och beräknande, bara för att visa hur det kändes. Och han fattade genast galoppen och har sedan dess inte bitit någon.

BO skriver att ”samhället måste satsa på att informera föräldrar om förbudet att använda alla former av våld mot barnet.” Jag undrar lite hur BO definierar ”våld”, för jag tror inte att små barn alltid kan ta till sig tillrättavisningar som inte innehåller någon form av obehag. Det är tveksamt om rent psykiskt obehag är moraliskt överlägset fysiskt obehag, och antagligen verkar de ändå på samma neuron i olustcentrum i hjärnan.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev