Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

”KAV-utredningen” snubblar på mållinjen

Publicerad: 30 Juni 2019, 12:21

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Regeringen tillsatte 2017 en utredning för att se över regleringen av så kallad alternativ- och komplementär vård. Initialt var syftet att se över om även psykiska sjukdomar skulle inkluderas bland de sjukdomar som ”kvacksalverilagen” förbjuder alternativa utövare att befatta sig med, men uppdraget utökades efterhand till att se över regleringen som helhet.

Och under sommaren 2019 kom slutbetänkandet. Utredaren Kjell Asplund säger så här om utredningen:

I utredningen har vi försökt balansera säkerhetskraven mot att människor ska ha möjlighet att göra egna välinformerade val av vård. Vi vill stärka patientsäkerheten utan att överreglera.”

Betänkandena i sin helhet finns att läsa här. (Finns alltså inget lagförslag än.)

Bland annat rekommenderas följande:

■ Ett generellt förbud mot att utreda och behandla allvarlig sjukdom, inklusive psykisk sjukdom. Men, ”symtomlindrande åtgärder ska vara tillåtna”.
■ Ett generellt förbud mot att utreda och behandla sjukdomar relaterade till graviditet. Men, ”symtomlindrande åtgärder ska vara tillåtna”.
■ Ett generellt förbud mot att utreda och behandla sjukdomar hos barn under femton års ålder, oavsett allvarlighetsgrad. Men, ”symtomlindrande åtgärder ska vara tillåtna”.
■ En separat lag ska utformas för området. I dagsläget ligger olika delar insprängda i konsumentlagen och patientsäkerhetslagen.
■ En adekvat metodgång ska utformas för att bedöma vilka alternativa metoder som eventuellt borde integreras i hälso- och sjukvården.
■ Straffbestämmelserna som finns i patientsäkerhetslagen ska överföras till den nya lagen väsentligen oförändrade. Det ska dock i den nya lagen ingå en bestämmelse om straffansvar för den som inte bara uppsåtligen orsakar skada eller fara för skada, utan även för den som av oaktsamhet orsakar detsamma. Bristande kunskap eller erfarenhet ska inte befria från ansvar.

Utredningen som helhet är väldigt bra och den belyser branschen och eventuella problem och risker från många olika håll. Den har också tagit god hänsyn till att alla metoder kan ha ospecifika effekter på upplevelsen av hälsa, vilka absolut inte ska underskattas. Det vill säga, det är inget konstigt att väldigt många människor upplever effekter av väldigt mycket.

Har dock två större invändningar:

■ Uppfattar det som att man eftersträvar stringens och patientsäkerhet i rekommendationerna avseende generella förbud, vilket givetvis är bra. Men det är också där jag tycker utredningen snubblar ordentligt. Lika lite rimlighet som det finns i att alternativa utövare kan utreda och behandla ”allvarlig sjukdom”, lika lite rimlighet finns det i att alternativa utövare kan utreda och behandla NÅGOT tillstånd. Varför inte vara just stringent och tillåta symtomlindrande behandling vid alla tillstånd, men tillika förbjuda att man utreder och behandlar något tillstånd. Nu skiljer man på olika tillstånd och sjukdomar på ett förvillande sätt. Och riskerna med alternativa metoder torde till stora delar ligga i risken för missförstånd, och man bör från lagstiftande sida göra så mycket som det bara är möjligt för att det ska vara så tydligt som möjligt vad den alternativa utövaren rimligen kan tänkas åstadkomma, och att sjukvården bör vara den enda instansen avseende utredning och specifik behandling när det kommer till ohälsa av något slag. Punkt.

■ Min andra invändning är avseende förslaget om en metodgång för att värdera huruvida en (populär) alternativ metod bör integreras i sjukvården.

Först och främst finns redan en välbeprövad metod, och det är den vetenskapliga. Det finns ingen anledning till att använda någon annan. Att den vetenskapliga metoden möjligen inte passar alternativa utövare, eftersom den inte genererar önskade resultat, kan inte anses vara ett vettigt motargument. Tvärtom.

Det andra är att de positiva effekter som kan uppnås via alternativa metoder, från yoga, massage och andra manuella metoder, till homeopati och reiki, går väldigt väl att korreleras till beröring, fysisk aktivitet, tid, information och ett gott bemötande – om vi använder oss av en rimlig vetenskaplig förklaringsmodell. Dessa delar är den kunskapsbaserade vården allt annat än bra på. Men att försöka integrera dessa via någon alternativ metod känns oerhört bakvänt. Ge istället sjukvården bättre möjligheter och incitament att förbättra sig i dessa avseenden. Ett gott omhändertagande måste inte omges av påhitt, det går alldeles utmärkt att kombinera ett gott omhändertagande och vetenskapligt framtagen kunskap, det ger dessutom bäst chans till ett lyckat resultat. Att indirekt eller direkt påstå något annat ger bara luft åt föreställningen att sjukvården inte ”ser till helheten”.

Att blanda äpplen och päron när man ska försöka vara tydlig är inte lyckat, och jag tror man gör gott i att väldigt tydligt hålla isär alternativa metoder och sjukvård överlag.

Tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev