KI planerade cancerforskning med självutnämnd ”laserterapeut”

Svenska Dagbladet har nyss skrivit om åtalet mot en alternativbehandlare som mot god betalning lyst med laserlampa på patienter med metastaserad cancer och andra allvarliga sjukdomar. Laserterapeuten har ingen medicinsk utbildning men har i många år behandlat svårt sjuka patienter i Sverige, Norge och till och med på Londons Harley Street.

Bara legitimerad personal får behandla cancer, men åtalet gäller inte brott mot patientsäkerhetslagen utan grovt bedrägeri; under förespegling att pengarna skulle gå till forskning med KI tog alternativbehandlaren emot tre miljoner norska kronor som stipendium. Det mesta av de pengarna kom från ett par vars cancersjuka dotter fick laserbehandling, föräldrarna pantsatte sitt hus för att de trodde på terapin. Enligt SvD avbröt dottern sin skolmedicinska behandling på inrådan av den svenska alternativbehandlaren, och dottern dog nyligen i bröstcancer. Enligt åtalet blev det aldrig någon forskning med KI och för pengarna köpte laserterapeuten en sommarstuga.

Till den förestående rättegången kommer som vittnen för åklagarsidan kallas en KI-professor i onkologi och en disputerad överläkare, tidigare sektionschef, inom onkologi på KS. Även om förhören med dem har visat att KI inte genomförde någon studie tillsammans med alternativbehandlaren, så hade man 2013-2014 planer på sådan forskning och det skrevs forskningsplan och etikansökan (som dock aldrig sändes in). Man kan läsa dessa dokument i polisens förundersökningsprotokoll. Det verkar ha strandat på att laserterapeuten inte kunde acceptera ett strikt forskningsprotokoll där metoden standardiseras och beskrivs i detalj.

Detta låter kanske osannolikt, men är likaväl sant. Två onkologforskare på KI planerade bevisligen en randomiserad kontrollerad studie på patienter med metastaserande bröstcancer där en av interventionerna skulle vara en tidigare hudterapeuts metod att belysa patientens hud med svagt laserljus, och man planerade att bygga en maskin för placebobehandling att jämföra med. Eftersom alternativbehandlaren patentsökt sin metod skrevs våren 2014 ett sekretessavtal mellan laserterapeutens bolag, professorn och sektionschefen.

Parterna förbinder sig att inte avslöja någon konfidentiell information rörande ”varje upplysning av teknisk, kommersiell eller av annan art rörande [bolaget eller dess ägare], befintlig eller tidigare verksamhet, patent, teknisk apparatur, behandlingsmetodik, forskningsprojekt, [bolagets] anställda och samarbetspartners samt [bolagets] patienter”.

Orsaken till onkologernas intresse var att de träffat patienter som fått denna laserbehandling och vars sjukdom utvecklats bättre än väntat. Utifrån dessa anekdotiska fall var de redo att starta forskning tillsammans med en lekman som eventuellt bryter mot kvacksalverilagstiftningen. Kliniska prövningsenheten vid onkologiska kliniken KS gjorde 2013 en beräkning av att projektet ”En randomiserad dubbelblind placebo-kontrollerad studie att jämföra laserbehandling i kombination med capecitabin versus placebolaser i kombination med capecetabin vid hormonpositiv eller trippelnegativ metastaserad bröstcancer” skulle kosta nära 13 miljoner kronor när 100 patienter skulle följas i två år.

Efter Macchiarini är det svårt att bli förvånad över konstigheter på KI och KS. Med det finns fler saker i denna historia som är märkliga. Hur kunde laserterapeutens bolag för behandling av cancerpatienter få stöd från statliga Almi Företagspartner? Varför har svenska och norska myndigheter låtit cancerbehandling från en medicinskt outbildad person pågå ostört år efter år?

MATS REIMER