Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

lördag08.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Kiropraktik ett begrepp i pseudovetenskapliga bojor

Publicerad: 7 juli 2011, 10:05

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Tänkte dyka ner i begreppet ”kiropraktik”, och då framförallt dess existentiella betydelse för kiropraktoryrket (i Sverige).

Ämnar för närvarande inte ge mig in i någon specifik analys eller diskussion kring begreppets svävande definitioner utan lämnar läsaren med de svenska yrkesföreningarnas definitioner, här och här. (För gemene man är begreppet närmast synonymt med manipulationsbehandling.)

Jag har fått en del kritik för att jag endast kritiserat vissa kiropraktorers tvivelaktiga förehavanden och inte lyft fram det positiva med kiropraktik. Håller absolut med, vilket också är kärnan i min frågeställning kring begreppet. Är ”kiropraktiken” en nödvändighet för att definiera det positiva och essentiella med kiropraktoryrket? Eller kan begreppet rentav vara negativt?

När det gäller rörelseapparatens funktion, sjukdomar och behandlingsmetoder så upplever jag att vårdgivare inom det icke-kirurgiska området ofta tenderar att basera en (för) stor del av sitt yrkesutövande på specifika behandlingsmetoder/teorier. Ett av problemen med detta, särskilt om yrket är tänkt att agera som primärinstans, är att diagnostiken riskerar att bli behandlingsinriktad. En god kompetens torde istället baseras på kunskap och forskning inom området som helhet, inte begränsas av en enskild metod eller teori.

En isolerad yrkesgrupp med en isolerad teori är dessutom ofta utlämnad att utveckla och kvalitetssäkra sig själv. Det vill säga, de som tror på kiropraktik, arbetar med kiropraktik, är beroende av kiropraktik, ska kritiskt granska kiropraktik, vilket kanske inte alltid är så lyckat av uppenbara skäl. Kunskap kan ärvas utan att kritiskt granskas eller jämföras mot annan kompetens. Metoden blir helt enkelt livegen.

Den kanske mest påtagliga frågeställningen är hur man ska hantera ifrågasättandet av den vetenskapliga seriositeten. Var och varannan hemsida med begreppet kiropraktik, framför allt om vi tittar globalt, proklamerar metodens omnipotenta krafter. Det utlovas bot mot allt från otit till kolik till hypertoni, begrepp som ”helande krafter”, kinesiologi, kraniosakral terapi, ”wellness”, ”innate intelligence” och ”subluxationer” förekommer flitigt. Begreppet är också, föga förvånande, vanligen benämnt som alternativ- eller komplementärmedicin. Frågan är om begreppet kan ”tvättas rent” i Sverige?

Det är heller inte helt lätt att få till en saklig diskussion kring kiropraktik i kritisk anda, vilket nog de flesta som försökt kan skriva under på. Argumentationen liknar ibland den som ofta ses i alternativmedicinska diskussioner, det vill säga det är alltid fel på den som kritiserar, aldrig på metoden.

När det gäller kiropraktorer i Sverige är det också en fråga om existensberättigande i förhållande till andra yrkesgrupper i området. Vad gör just vi, vad kan just vi som är så speciellt och särskiljande?

Kiropraktik konkurrerar med begrepp som naprapati, OMT, OMI, där metoderna (i praktiken) har fler gemensamma nämnare än differentierande. De flesta i de tre yrkesgrupperna (kiropraktor, naprapat och sjukgymnast) arbetar troligen också efter SoS riktlinjer som förordar en multimodal strategi, vilket ytterligare för grupperna närmare varandra.

Möjligen blir begreppen därefter ett självändamål för yrkesgruppernas rätt att finnas till? Utan ett eget speciellt begrepp, inget existensberättigande? Men, hypotetiskt, vad händer om begreppet ”naprapati” visar sig vara betydligt bättre än ”kiropraktik”?

Teser motbevisas, metoder ändras, utvecklas och revideras, vilket är en förutsättning för vetenskapliga framsteg. Därför är det mer än förkastligt att definiera ett vetenskapligt yrke efter en teori. Kiropraktorers kompetens i anatomi, fysiologi, ortopedi, neurologi, klinisk diagnostik, differentialdiagnostik, biomekanik, manuella behandlingsmetoder etc borde vara det definierande, inte ett relativt begrepp med dåligt rykte.

Kanske är det dags att vara väldigt grundläggande. Vem är det vi arbetar för och för vad? Arbetar vi framförallt för att främja ”kiropraktiken” eller arbetar vi för att främja den vetenskapliga utvecklingen i hur vi på bästa sätt kan ta hand om patienter med besvär från rörelseapparaten? Är kiropraktorer ett begrepp eller ett yrke?

Om svaret är det senare så kanske vi sakta men säkert kan förpassa begreppet kiropraktik som definierande till historien. Kiropraktoryrket i Sverige kunde förslagsvis istället definieras som ett kompetensområde inom rörelseapparatens funktion, sjukdomar och skador med spetskompetens i klinisk diagnostik och icke-kirurgiska behandlingsmetoder. Kompetensen baseras på och utvecklas efter den samlade forskningen.

Jag föreslår helt enkelt att vi försöker konkurrera och definiera oss med god kompetens.

Tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev