Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Kiropraktorernas framtid i Sverige

Publicerad: 28 februari 2011, 09:02

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Högskoleverket presenterade i november -10 ett förslag till utformning av universitetsutbildningar för kiropraktorer och naprapater. Kiropraktor- och naprapatutbildningarna föreslås ligga som specialiseringar på avancerad nivå med sjukgymnastutbildningen som bas.

Den svenska utbildningen är så klart positiv till förslaget och den svenska föreningen likaså, dock med vissa förbehåll. Riksorganisationen för de CCE-ackrediterade kiropraktorerna som inte är utbildade i Sverige tycker förslaget är intressant men vänder sig emot nivå och karaktär på utbildningsförslaget.

Sjukgymnastförbundets ordförande tolkar jag också som positiv till förslaget. Finner inget officiellt uttalande från Naprapatförbundet.

Själv tycker jag att förslaget inte är optimalt men troligen det enda rimliga och genomförbara alternativet. Det orimliga vore att fortsätta ha legitimerade yrken utbildade utanför de svenska universiteten.

Förutom de uppenbara fördelarna med förslaget ser jag också möjligheter till en renässans av yrket. En chans att slå sig fri från de dogmatiska och pseudovetenskapliga delarna som tyvärr finns kvar till viss del. En möjlighet för detta kompetensområde att blomma ut och växa. Med område menar jag då inte uteslutande manuell medicin utan specialiseringen kring rörelseapparaten i stort.

Nackdelarna med förslaget är att reell kompetens som utvecklats inom de olika genrerna under mycket lång tid riskerar att försvinna mellan stolarna. Sjukgymnastutbildningen som bas lämnar också en del att önska men jag hoppar nog inte helt i galen tunna om jag gissar att det finns en rimlig möjlighet att utbildningen kommer få en generell ansiktslyftning i framtiden. Vilket den både förtjänar och bör ha.

Om jag får lov att brainstorma fritt och till viss del drömma så hade jag själv velat se något i stil med följande:

En basutbildning likvärdig läkarprogrammet med adekvat utformning gällande inriktingar med efterföljande specialiseringar grovt indelade i två block.

Block I med primärvård som utgångspunkt med fördjupningar i ämnen såsom klinisk diagnostik, differentialdiagnostik, klinisk radiologi och klinisk farmakologi.

Block II riktad mot rehabilitering och behandling med subgrupperingar. Till exempel postop, neuromotorisk skada, manuell medicin, beteendemedicin och idrottsmedicin. Självklart med möjligheter att läs båda blocken.

5 år räcker inte i min mening för att uppnå tillräcklig kompetens inom alla ovan delar.

Mitt förslag är såklart bara en personlig utopi och inte genomförbart i verkligheten, men det är inte olagligt att diskutera eller brainstorma.

Jag tror och hoppas ändock på att givet förslag i slutändan kommer genomföras på ett sätt som gagnar både yrkesutövare och patienter. Sen får vi inte glömma, att även om utbildningen är otroligt viktig, så är det inte bara utbildningen som gör en bra vårdgivare.

Ett citat från Lars Wester på DMs debattsida får avsluta idag.

”Vilken normalbegåvad någorlunda ihärdig person som helst klarar av att lägga sig till med en läkarlegitimation. Att utvecklas till en i vid mening kompetent doktor är en helt annan sak. Det sägs sällan rakt ut, men inte så få kollegor skulle nog syssla med något annat”.

Tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev