Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag20.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Kommer schizofreni och autism att bli vanligare?

Publicerad: 16 April 2008, 06:57

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Jag får ibland frågan om jag tror att neuropsykiatriska funktionshinder egentligen har blivit vanligare eller om det handlar om ökad kunskap och vidare diagnostiska kriterier. Det svar som jag ärligt brukar lämna är att jag tror att det bara är en marginell reell ökning.

Det mesta beror på mer diagnostik, man ser vad man letar efter och kan något om, men det finns nog en liten ökning av NP-diagnoser i och med fler överlevande prematurer, fler adoptivbarn och kanske genom ökad invandring. (Det sista får ni ta med en nypa salt, men att ha föräldrar födda utanför Europa har i flera studier visat sig vara korrelerat till en ökad förekomst av autism; mekanismen bakom denna korrelation är dock okänd, men kusingiften verkar inte förklara alltihop).

För ADHD-symtom, som redan är så vanliga, kommer inte den reella ökningen att märkas så mycket. Men jag tror det kommer vara annorlunda med autism och schizofreni.

Schizofreni drabbar ungefär 1 procent av den vuxna befolkningen, men jag är övertygad om att en del av de vuxna patienterna med symtomfattig schizofreni (alltså mest negativa symtom och sällan hallucinationer), kommer omdiagnostiseras till autism när vuxenpsyk lär sig mer om ”barn”-neuropsykiatri.

Jag träffar i dag de flesta barn som bor i vår kommun åtminstone någon gång och 5 barn per årskull kommer statistiskt att som vuxna att insjukna i schizofreni. Jag funderar en del på om man skulle kunna känna igen premorbida signaler. Dåliga skolprestationer är ett sådant tecken på ”juvenil preschizofreni”, men det är ju idag så många barn som inte fixar skolan att det är ju inget att gå på. (Tillspetsat skulle man kunna säga att vi har en två-tredjedels-skola, om man tror på en svensk studie som kom 2004.)

Prevalensen autismspektrumstörning hos barn och unga närmar sig på allt fler håll i världen 1 procent och ökningen beror högst sannolikt på ändrade diagnosrutiner, så att fler normalbegåvade barns autism uppmärksammas. Jag undrar om några av de barn som vi ställer autismdiagnos på i dag kommer att ändra diagnos åt andra hållet, och som vuxna bedömas som schizofrena.

Vissa statistiska riskfaktorer är faktiskt samma för både autism och schizofreni, som graviditets- och förlossningskomplikationer, prematuritet, adoption, migration och att leva i stad framför på landsbygden. Riktigt hur det hänger ihop med dessa samband är oklart: förlossningskomplikationer kan skada hjärnvävnad, men ett fullgånget barn vars hjärna redan fungerar annorlunda p.g.a. genetiska orsaker kanske inte samspelar optimalt med modern under förlossningen, för fostret är väl inte helt passivt? Och att leva i en stad ger ju större möjligheter att hitta en partner även om man har lite autistiska drag eller schizoid personlighet. Ärftlighet ”förklarar” förekomst av psykiska sjukdomar i betydligt större utsträckning än vad ärftlighet förklarar cancer.

Den förbättrade neonatalvården har ändrat sjukdomspanoramat inom pediatriken, och det som ändrar sig för barnläkaren kommer att påverka vuxenläkarna lite senare. Vi har sett det med de allt fler vuxna som lever med korrigerade medfödda hjärtfel. Och vi kommer att få se det med allt fler vuxna ex-prematurer som inte så sällan kommer ha något slags funktionshinder som bestående men. Om prematuritet är en viktig riskfaktor för autism och/eller schizofreni så kan det nog ge utslag även i prevalenssiffor för befolkningen som helhet.

Det finns nu instrument för att screena för autism redan vid 18 månaders ålder. Än så länge används de inte som rutin på BVC, men vi borde nog åtminstone använda dem på de barn som har en klar riskfaktor. I en nyss publicerad kanadensisk studie använde man CHAT för att upptäcka autistiska beteenden hos barn som vägde under 1 500 gram vid födelsen, och bedömdes runt 22 månaders ålder. Hela 26 procent föll ut i en sådan screening, och som vanligt klarade sig flickor bättre än pojkar.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev