Kroniskt trötthetssyndrom bör inte behandlas med cancerläkemedel

I vårt grannland Norge är diagnosen kroniskt trötthetssyndrom, chronic fatigue syndrome CFS, betydligt vanligare än i Sverige. Diagnosen uppmärksammas ofta i norska media, där den felaktiga förkortningen ME är allmänt använd. ME står för myalgisk encefalomyelit, och även om dessa patienter ofta har muskelsmärtor så har de varken encefalit eller myelit i termernas normala betydelse.

För några år sedan trodde läkare på Haukeland universitetssjukehus i Bergen att de funnit en effektiv behandling för CFS/ME, och den Bergenbaserade rikstäckande kanalen TV2 sände hösten 2011 ett flertal reportage om det påstådda genombrottet: av en tillfällighet hade onkologer upptäckt att en cancerbehandling hjälpte mot CFS. Rituximab, en monoklonal antikropp som utarmar patienten på B-lymfocyter, hyllades som en lovande terapi.

Patientföreningar i många länder mottog förstås detta budskap med glädje, medan andra av oss var mer skeptiska då det fanns flera tveksamheter med den studie som bergensarna publicerat i PLoS One. Bland annat så var faktiskt studiens primary endpoint negativ. Forskarna var dock självsäkra, som när en av dem uttalade sig till Aftenposten 2012: ”Noen mystisk sykdom er ikke dette. Når svarene på mekanismene bak foreligger, vil vi tenke: Selvfølgelig, sånn er det! For vi vet at Rituximab virker; det som gjennstår, er å finne sikkert svar på hvorfor.”

I forskargruppen var man säker på att behandlingen fungerade, men för att övertyga andra behövdes en större randomiserad multicenterstudie som, till skillnad från den tidigare studien, skulle vara korrekt blindad. Det är svårt att finansiera behandlingsstudier utan ett läkemedelsbolag i ryggen, men RituxME-studien fick efter uppmärksamheten i norska media bidrag från Noregs Forskingsråd,  Helse- og omsorgsdepartementet och de offentliga vårdföretagen (som tagit över all landstingsvård). I tillägg kom bidrag från patientföreträdare och den privata Kavlifonden.

Förväntningarna var högt uppskruvade men nu har luften gått ur ballongen. Forskargruppen meddelade nyligen att RituxME-studien inte kan påvisa någon effekt. Patienter med kroniskt trötthetssyndrom förbättras inte mer av att förlora sina antikroppsproducerande celler än vad de gör på placebo. Det är ärligt och bra av forskarna att gå ut med detta redan nu, inte minst för att få stopp på privata vårdgivare som säljer denna dyra behandling till de patienter som kan betala. (I veckotidningen Hemmet gjordes gratis reklam för detta så sent som förra månaden.)

Man kunde tro att forskarna i Bergen nu skulle ifrågasätta sin hypotes om CFS/ME som en sjukdom som kan behandlas med immunsuppression, men icke så. De verkar gå vidare med sina andra studier där patienter med kroniskt trötthetssyndrom ges cyklofosfamid, som har betydligt större risk att skada patienten. De har visserligen fått godkänt av regional etikkommitté, men det var på en tidpunkt där stora delar av Norge via media blivit övertygade om att CFS/ME är en immunologisk sjukdom. Nu verkar det mindre självklart att på lösan grund behandla med ett preparat där möjliga biverkningar är bland annat sterilitet, lungfibros och skador på njurar, hjärta och lever.

MATS REIMER