Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Kultur skapar inte hälsa

Publicerad: 3 oktober 2014, 06:51

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


(Ett debattinlägg som jag inte lyckades få GP att publicera.)

I två längre artiklar i Göteborgs-Postens kulturdel har professor Ola Sigurdson i höst skrivit om temat för det Centrum för kultur och hälsa han förestår vid Göteborgs Universitet. Forskningsområdet verkar svårt att definiera och Sigurdson skrev att kultur och hälsa kan "aldrig slutgiltigt besvara frågan om kulturens roll i våra liv - denna roll är alltid existentiell innan den kan bli instrumentell".

Sedan fortsatte han med en mening som fick mig att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. "Men samma sak gäller också hälsan, som inte självklart är ett egenvärde." De flesta av oss ser nog hälsa som ett värdefullt mål i sig själv, och utan en rimlig hälsa är det inte så lätt att ha glädje av vare sig demokrati, yttrandefrihet eller berikande upplevelser av natur och kultur.

Ola Sigurdsons första del (2 september) hade titeln "Konstens roll som läkemedel", och han verkade på fullt allvar mena att en av litteraturens viktiga uppgifter i äldre dagar var att lindra smärta, även rent fysisk smärta, men att "i takt med att modern narkos har övervunnit de smärtor som var förknippade med en operation - exempelvis - behöver inte längre medicinen ta litteraturen i anspråk som distraktionsmedel och litteraturen blir därmed fri att söka andra syften för sin verksamhet".

Jag har inte läst litteraturvetenskap men förställer mig att även före eternarkosen på mitten av 1800-talet hade litteraturen viktigare funktioner än att vara vårdens distraktionsmedel. Man instämmer gärna med Elmer Diktonius att "Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten." Detta är den främsta invändningen mot modebegreppet kultur och hälsa, att det devalverar konsten från mål till medel, förminskar kulturen till att bli instrumentell.

I den andra delen "Hälsa är mycket mer än biologi", berörde Sigurdson skillnaden mellan rent subjektiv sjukdomsupplevelse och mer biologiskt objektiv organpatologi, på engelska skillnaden mellan illness och disease, för att tala med Michael Balint. Jag är enig med Sigurdson i att självbiografier och romaner kan vara av stort professionellt värde för sjukvårdspersonal, och själv har jag nog förstått autism bättre efter att ha läst Gunilla Gerlands och Temple Grandins berättelser om sina liv, och Mark Haddons underbara lilla roman Den besynnerliga händelsen med hunden om natten.

Men det är svårt att begripa vad Ola Sigurdson menar att Centrum för Kultur och Hälsa skall bidra med när han talar sig varm för att "medicinsk humaniora" inte skall vara "bara en potentiell hjälpreda i den kliniska verksamheten". Under hatten "hälsans humanvetenskap" vill han fånga in även ämnen som mer låter som medicinsk etik; frågor om vem som bestämmer vad som är medicinska framsteg, hur man ser på patientens autonomi, vilka underliggande värderingar som styr besluten i vården.

Ola Sigurdson hävdar "att kulturen på något sätt påverkar hälsan är sannolikt bortom allt rimligt tvivel". Men trots att han lagt ut texten över två hela tidningsuppslag förstår inte jag vart han vill komma, eller om kultur och hälsa under hans ledning skall få en annan inriktning än verksamheten hade på professor Gunnar Bjursells tid.

Då verkade kultur och hälsa bestå i att saker som den bildade medelklassen redan tycker om att göra (från teaterbesök till trädgårdsarbete) upphöjdes till medicinsk terapi. Det är dock svårt att tro att döva skulle ha sämre hälsa för att de inte kan lyssna på Bach, att blinda skulle vara sjukligare för att de inte kan se vad Picasso målat, eller att det är bättre för den deprimerade att sjunga i kör än att gå på bingo (om det är det man har lust till).

Den forskning jag sett om kultur och hälsa verkar ytlig och banal. Studier som anses visa kulturens hälsobringande effekter blandar samman orsak och verkan: man hindrar inte demens genom att lösa korsord (eller läsa poesi), man slutar lösa korsord därför att demensen börjat smyga sig på.

Den flesta av oss har aldrig tidigare haft så mycket fri tid att konsumera kultur. Det har aldrig skrivits och sålts så många böcker som nu. Aldrig har det varit lättare att ta del av bildkonst. Aldrig har det varit lättare att lyssna till all världens musik. Aldrig har vi sett så mycket på skådespel i form av filmad dramatik. Det finns mycket upplevd ohälsa bland de objektivt sett friska unga och medelålders invånarna i detta land. Men tanken att det skulle bero på kulturbrist är absurd.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev