Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Låt eftertankens kranka blekhet lysa upp 2018

Publicerad: 1 januari 2018, 21:34

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Uttrycket i överskriften kommer ursprungligen från tragedin ”Hamlet” av William Shakespeare, närmare bestämt från akt III, scen I, och har kommit att tolkas mer som det vi benämner efterklokhet. ”Efterklokhet” exemplifieras kanske bäst av när en person tvärsäkert utbrister "jag visste det” när hen får ett oförutsett resultat presenterat för sig. Ett inte alltför ödmjukt sätt att föra sig på. ”Eftertanke” har däremot synonymer såsom begrundande, övervägande, besinning och reflexion.

Vad Shakespeare avsåg i sitt verk han bäst själv, men läser man ordalydelsen så ter det sig som att han ville beskriva att för mycket eftertanke snarare kan få negativa följder, i meningen att själva handlingen uteblir. Något i stil med ”mycket tanke men ingen verkstad”, för att kasta om lite i ett annat talesätt.

Thus conscience does make cowards of us all;
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and moment
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action
.”

Som på svenska enligt Carl August Hagbergs översättning lyder:

Så gör oss samvet till pultroner alla,
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankans kranka blekhet öfver,
Och företag af merg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Om vi nu låter min tolkning få agera som sann, om än så för stunden, så ska jag därigenom framföra en stilla vädjan inför resten av det nya året.

Har lagt en hel del tid på att begrunda varför kunskapsivrare som jag själv är i en sådan löjeväckande minoritet, och exempelvis varför väldigt många fler lystrar till påståenden kring hälsa och ohälsa från icke-sakkunniga, kändisar, et al - framför världens samlade forskning och kunskap. Skulle samma personer hoppa från ett flygplan utan fallskärm om deras favoritskådis påstod att gravitationen var en myt? Möjligen, men troligen inte. Skulle samma personer gå in på ett kafé för att be bagaren om råd kring den trasiga bilen? Möjligen, men troligen inte. Det är alltför uppenbart oförstånd. Men när det gäller hälsan så är det annorlunda, vi är alla specialister på vår egen kropp och knopp, och var och en vet bäst själv vilka känslor, upplevelser och erfarenheter som ryms i den egna lekamen. De flesta har emellertid ingen djupare kunskap kring hur kroppen fungerar generellt.

”Jag upplevde det här, alltså är det så, även om den samlade expertisen säger tvärtom”. Utöver kunskapsignorans så kräver detta argument att man inte tar hänsyn till att det finns miljarder och åter miljarder historier om hur människan fungerar, samtliga lika sanna, eller falska, för den enskilde.  (Läs gärna min text om vad vetenskap och evidens faktiskt är.)

”Fenomenet” beror gissningsvis på den naturligt egocentriska begreppsvärlden, i kombination med att människan som sådan söker lättillgängliga förklaringar och lösningar. Hon har också genom tiderna påvisat en blind tilltro till personer eller ting som upplevs ge guidning, hopp, glädje och tröst i livet.

Och givetvis ska kändisar, och alla andra, få tycka, tro och uttala sig precis som de vill (inom lagens råmärken) och det är givetvis upp till var och en att tolka och välja hur det egna fönstret mot omvärlden ska formas. Att vi tänker och upplever världen olika är trots allt, till största delen, en välsignelse.

Det jag skulle önska är en skopa ödmjukhet och respekt inför alla de människor som lagt, och lägger, decennier av sitt liv på att vetenskapligt utveckla och försöka förstå saker och ting. För var vore vi utan dem?  Varför inte våga lyssna lite mer på kunskapen (också), även om det gäller vår alldeles egna sinnevärld och kropp?  En stunds ljus och frisk eftertanke kostar heller inget.

Alla kan omöjligen vara pålästa om, intresserade av, eller förstå allt. Däremot kan vi alla tänka tanken att om solen kretsade kring vart och ett av våra huvuden så skulle världen inte se ut som den gör. Måste således gå på tvärs med vad jag tror Shakespeare ville förmedla, och uppmuntra till ett år där ödmjukheten och eftertanken tvålar till den bleka och kranka egoismen. Ordentligt.

God fortsättning och tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev