Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Låt oss prata om självmord

Publicerad: 23 Oktober 2019, 13:05

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Trötta på livet redan i början. Barn och ungdomar som inte vill leva. Vad ska vi säga till dem? Någon som kan veta det är Ludmilla Rosengren, läkare och terapeut samt en av grundarna till Suicide Zero, men också mamma till Linnéa som inte orkade leva längre än till 14 år.

En tunn blädderbok med kolsvart omslag, men med fina illustrationer av Helena Holmquist och sparsamt med text, ”Jag vill inte leva: till dig som tappat lusten att leva och har tankar på självmord” (2017) och författaren är just Ludmilla Rosengren.

Tilltalet liksom den glesa texten i boken riktar sig väldigt mycket till barn och unga, det vill gäga smartphonegenerationen. Även som behandlare i arbetet med de livströtta kan man inspireras av en sådan här bok. Varför inte ha den liggande i väntrummen på barn- och ungdomsmottagningar?

Livet är inte att konstant guppa på små rosenmoln, se där en av illustrationerna i boken, och fånga räkmackor som yr omkring hela tiden. Det känner vi mycket väl till, vi som hunnit leva ett tag. Barn och unga är okunniga om just detta. Pergamentstunn hud har de som inte hunnit vistas i världen så länge. Kanske blir man besviken när livet inte är så där alldeles roligt hela tiden. Då måste man beväpna sig med tålamod och uthållighet vet vi som är livserfarna. På med regnställ och flytväst. Förstå att tillvaron för det mesta går upp och ner. Så är det för de allra flesta. Livet är en resa och vägen kan bitvis te sig rätt försummad av Trafikverket. Ibland går det upp och ibland går det ner och ibland bär det rätt ner i diket. Det finns kanske inget mål med livet utan det är resan som är själva avsikten, punschen i punschpokalen, eller med Karin Boyes tänkvärda ord från dikten ”I rörelse”:

”Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.”

Att förmedla just detta är ett av bokens huvudsyften och så förstås att vi måste prata mycket mer, vädra och ventilera allvarlig livsleda. Just att sätta ord på svåra känslor tillsammans med någon som lyssnar kan till och med vara det viktigaste sättet att förhindra psykologiska olycksfall med dödlig utgång. Låt oss hjälpas åt att tukta mörka tankar, rent av spränga bort dem. Sikta mot Suicide Zero!

ING-BRITT PERSSON

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev