Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Leaving Las Vegas

Publicerad: 13 Januari 2020, 09:22

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Himlen är nattsvart när planet börjar gå nerför landning, inga stjärnor, ingen måne. Inte för att det behövs ljus för nedanför oss, i Mojaveöknen och inbäddat mellan bergen, ligger den mest strålande (ljusmässigt talat) stad jag någonsin sett. Det är som att landa mitt i en julgransbelysning. Tänk Piff och Puff i Musses julgran gånger hundra ungefär. Efter att ha kommit igenom tullen, fått min väska, haffat en taxi och åkt förbi Welcome to Las Vegas-skylten småpratar jag med taxichauffören. Ja, jag är i stan för kongressen. Nej inte de nationella rodeotävlingarna. Ja, på Amerikanska sjukhusfarmaceuternas (ASHP) kongress. Jo, det var en lång resa men hur ofta får man chansen att träffa 27 000 andra farmaceuter på ett och samma ställe?

ASHP har anordnat en minst sagt imponerande tillställning och schemat är fullspäckat av föreläsningar, bordsdiskussioner, nätverkstillfällen, prisutdelningar, jobbmässor, postervisningar och festligheter. Amerikanerna är verkligen inte rädda för att prata med främlingar och man känner sig snart rätt hemma bland alla andra. Det är inte svårt att hitta föreläsningar som är aktuella både i Sverige och USA. Jag lyssnar på föredrag om antibiotikaresistens och behovet av att snabbare kunna diagnosticera infektioner, vaccinskepsis, teknologiska framsteg och introduktionen av AI i vården, framtidens cancerbehandlingar och hur man bör tackla det ökande problemet med restnoteringar av läkemedel.

Jag blir både imponerad (och smått avundsjuk) på hur långt sjukhusfarmaceuterna har kommit i USA. De möjlighet att inrikta sig mot en uppsjö av olika områden, såsom kardiologi, akutsjukvård, onkologi, geriatrik och neonatalvård. På kongressen finns diverse karriärspår för apotekare som vill bli chefer och ledare, tips på hur man hanterar konflikter med andra vårdprofessioner och hur man bäst hanterar stress på sin arbetsplats. Samtidigt sätts vissa saker i perspektiv och jag känner mig tacksam över att aldrig ha behövt oroa mig i fall en inneliggande patient har försäkring som täcker operation, läkemedel och efterföljande vård. Känslan förstärks ytterligare på de föreläsningarna och diskussionerna som behandlar ämnen svenskarna inte behövt tampas med (åtminstone inte i samma omfattning). Jag tänker först och främst på opioidkrisen som fortfarande rasar i USA och som man ännu inte riktigt vet hur man ska få stopp på.

Den sista dagen är jag känner jag mig helt fullmatad med information, idéer och intryck. Att säga att jag är överväldigad är en underdrift. När jag sista dagen går ut från Mandalay Bay, förbi hajakvariet, bröllopskapellet och alla enarmade banditer undrar jag om jag är den enda som rest till Las Vegas utan att spela en endaste gång. Efter att jag landat på Kastrup tar jag tåget över bron för att fira jul med nära och kära. Jag njuter av blekingskan jag hör från de andra passagerarna när vi tuffar närmare mina hemtrakter. Borta bra, men hemma är bäst.

HANNA JUSTAD

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev