Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag19.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Likheter mellan allergi och ADHD

Publicerad: 15 April 2010, 06:41

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Psykologen och jag var i Stockholm på ett par utbildningsdagar om lindrig utvecklingsstörning och där kom åter detta med komorbiditet upp i var och varannan föreläsning. Samsjukligheten gör att den ena diagnosen blir en riskfaktor för att barnet också skall ha den andra, som i sin tur är förknippat med ökad risk för den tredje, som ofta ses samtidigt som den första diagnosen - och så har cirkeln fullbordats.

Men beror autismen på utvecklingsstörningen eller tvärtom? Och ger dyslexi sekundära ADHD-symtom eller är det så att dyslexi är vanligare om man har ”primär” ADHD? Eller handlar båda sakerna om svagt arbetsminne? Frågan om vad som beror på vad är nog fel ställd. (I varje fall ur en klinikers synvinkel.) Har en person symtom som talar för någon slags dysfunktion i nervsystemet så är sannolikheten hög för att denna dysfunktion ger flera olika symtom, att den leder till att personen uppfyller flera diagnoser.

Någon har beskrivit den psykiatriska diagnosmanualen DSM-IV som ”a User’s Guide to All the Things That Can Go Wrong With the Frontal Lobes”. Det ligger något i det, även om felfunktion andra lober, lillhjärna eller basala ganglier nog också kan ge psykiatriska symtom.

Vår chef har föreslagit att vi försöker komma bort från termen barnneuropsykiatri och hellre skall tala om utvecklingsneurologiska funktionsavvikelser. Vilka ord vi än väljer är det sådana problem som är den viktigaste orsaken till mångårigt lidande för många barnfamiljer, i mitt tycke ett mer ohanterligt folkhälsoproblem än allergi och astma.

Om vi bortser från fetma kan man säga att svenska barns kroniska hälsoproblem domineras av två diagnosområden: atopi och utvecklingsneurologi (innefattande till exempel autism, ADHD, Tourette, dyslexi, svagbegåvning, språkstörning, OCD, fobier, ångestbenägenhet, depression, bestäm själva var ni vill dra gränsen mellan neurologi och psykiatri).

Atopi är ett mystiskt ord, ”beläget ingenstans” blir översättningen ungefär. Den atopiska marschen börjar ofta med atopiskt eksem hos spädbarnet, därefter följer kanske en övergående allergi mot komjölk, och senare infektionsastma. Eksemet på bålen flyttar sig efterhand till böjvecken och efter några år börjar barnet utveckla luftvägsallergier med symtom från ögon och näsa i tillägg till allergisk astma. Och har man otur tillkommer sedan fler födoämnesallergier, men nässelutslagen kan ofta komma av och till utan man förstår vad som utlöser.

Denna kompletta marsch som en del rejält allergiska patienter gör ser jag inte så ofta, vanligare är att ungen bara har några av blommorna i denna bukett av atopiska sjukdomar, och de kan kombineras hur som helst. Men vi brukar inte se det som att astman beror på eksemet eller att hösnuvan beror på den övergående mjölkallergin. Komorbiditet, visst, men det grundläggande problemet är en felfunktion i immunreaktionerna där det verkar svårt att veta om IgE, eosinofiler eller T-celler är de verkliga busarna.

Eftersom en allergisk patient har atopi, en sjukdomsbenägenhet som sitter ingenstans och överallt, måste vi aktivt fråga vår hösnuvepatient om det inte finns symtom på astma, och föräldrarna till eksembarnet bör få veta att risken för framtida luftvägsallergi kanske skall vägas in när man funderar på att skaffa katt.

På samma sätt skall man vara misstänksam mot en diagnos av ”ren” ADHD. Har pojken eller flickan ett utvecklingsneurologiskt problem är risken stor att det finns fler bekymmer som bör uppmärksammas om man skall kunna göra något åt dem. Finns det dyslexi? Problem med social kontakt och kommunikation? Finns det tvångstankar som stör? Om vi inte frågar aktivt om andra symtom är det inte säkert föräldern eller patienten berättar spontant, speciellt inte om tvång.

Och det finns fler likheter mellan atopi och utvecklingsneurologiska funktionsavvikelser. Precis som med den allergiska marschen kan symtomen ändras, en del försvinner, men andra kan kommat till. Det som började med spädbarnets svårighet att få mat-och-sov-klockan i någon slags rytm fortsatte kanske som extrem hyperaktivitet på dagis, eventuellt enkopres på lågstadiet, för att i tonåren gå över i hypoaktivitet och mer typiskt Aspergers syndrom.

Både våra allergiska och psykiatriska diagnoser är dagsfärska, det är risk att de inte står sig över tid, att de måste revideras eller strykas helt. Men även om böjveckseksemet läker ut så finns känsligheten kvar i huden, väljer tonåringen frisörutbildning blommar ett svårt handeksem lätt ut, och skaffar atopikern pälsdjur kan det gå fort att bli sensibiliserad. (Själv köpte jag ett ogarvat renskinn på Jokkmokks marknad, och det tog bara ett par veckor innan jag blev allergisk mot ren).

Jag tror att vi bör tänka på barnpsykiatriska svårigheter i ett livsperspektiv. På samma sätt som man måste lära sig att leva med sin allergibenägenhet, måste man lära sig leva med den personlighet och de psykiska skörheter man fått. Och vården måste ända upp i vuxen ålder ha en öppen retur så att familjen enkelt kan återkomma om nya svårigheter uppenbarar sig efter hand. Rymmer barnpsykiatrin en sådan uthållighet och flexibilitet?

Jag har förstås inte så få patienter som råkar ha både allergi och någon NP-diagnos (läs utvecklingsneurologiskt funktionshinder). Men jag tror inte att det ena beror på det andra. Det finns några studier som talar för att atopi och ADHD förekommer samtidigt oftare än förväntat, men det kan lika gärna vara så att det allergiska barnet oftare träffar barnläkare och därför finns fler chanser för föräldrarna att ta upp eventuell oro över beteende, skolprestationer eller psykiska symtom.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev