Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Adel Abu Hamdeh: ”Makten att frihetsberöva människor är betungande”

Jag kommer aldrig ta mig an tvång med lättsinne. Samtidigt vill jag inte se ett samhälle utan tvångsvård, skriver Adel Abu Hamdeh.

Publicerad: 12 november 2021, 10:29

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Adel Abu Hamdeh, psykiater, Psykiatri Sydväst, Region Stockholm.

Foto: Linnea Rheborg/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Adel Abu HamdehToppnyheter Psykiatri

Jag har aldrig blivit biten på jobbet, men en gång blev jag spottad i ansiktet. Jag vet inte riktigt på vilket sätt jag förtjänade spottloskan, jag hade svårt att hänga med i patientens förklaring som innefattade både utomjordingar och inopererade chip.

PC Jersild har däremot blivit biten när han försökte hjälpa en kvinna med förlossningspsykos. Det berättar han om i ett inlägg i den debatt om tvångsvård som förts i Svenska Dagbladet. Debatten inleddes med en brevväxling mellan ledarskribenten Maria Ludvigsson och dramatikern Stina Oscarsson, efter att den sistnämnda tvångsvårdats för anorexi. Kan tvångsvård någonsin vara rättfärdigat frågar de sig? Nej är deras svar. Inte ens när döden hotar.

Läs mer: Susanna Sandberg: ”Jag ser tre fallgropar med 2000-talets anamnesstil”

Det är en brevväxling som berör och argumenten är emellanåt övertygande. Jag välkomnar debatten, tvångsvård är ett ämne som regelbundet behöver stötas och blötas i offentligheten. När ämnet belyses handlar det dock sällan endast om lagstiftningen, utan även om tillämpningen av lagen och psykiatrins brister. Ofta i en sammanblandning som gör det svårt att skilja det ena från det andra. 

Man ska inte sticka under stol med att psykiatrin på många punkter förtjänar kritik. Man bör dock ha i åtanke att det är skillnad på att filosofera vid sitt skrivbord kring människans autonomi och att under tidspress fatta beslut om ifall man ska låta en dödslängtande patient lämna sjukhuset. 

Jag kan inte tala för andra psykiatriker, men för mig är makten att frihetsberöva människor betungande. Mitt jobb skulle på vissa sätt bli lättare om jag inte kunde tvinga människor att ta emot vård. Varje gång jag fattar beslut om tvångsvård gnager det i mig, hur övertygad jag än är om att det är till gagn för patienten. Tänk om jag har fel? Tänk om jag gör fel? Tänk om jag utsätter en människa för en kränkning till ingen nytta? En kränkning som hon bär med sig resten av livet. Jag kommer aldrig ta mig an tvång med lättsinne.

Samtidigt vill jag inte se ett samhälle utan tvångsvård. Inom psykiatrin kan den som anser sig vara frisk ofta vara den sjukaste. Ett samhälle utan tvångsvård är ett samhälle för den starke och ett samhälle som lämnar de svagaste i sticket. Hur ska en psykotisk människa med förvrängd verklighetsuppfattning kunna fatta rationella beslut om sin egen hälsa? Utan tvångsvård kommer en del av samhällets sjukaste individer i praktiken berövas effektiv sjukvård.

Jag tänker också på alla de gånger jag träffat människor som i samband med en livskris önskat livet ur sig. Ofta har det räckt med några dagars påtvingad observation på en psykiatrisk avdelning och några nätters god sömn för att få självmordstankarna att avklinga. Med lite extra tid kan man ge det sociala nätverket möjlighet att rädda liv. Hur skulle jag kunna se föräldrar i ögonen om jag i stället låtit deras son eller dotter gå hem och verkställa ett oåterkalleligt beslut i en stund av tillfällig förtvivlan?

Adel Abu Hamdeh, psykiater, Psykiatri Sydväst, Region Stockholm

Läs fler gästkrönikor 

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Adel Abu Hamdeh

redaktionen@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev