Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag21.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Meta-homeopati

Publicerad: 14 December 2009, 19:50

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Jag tycker inte att bruket av homeopati är något allvarligt problem i svensk sjukvård. Att ni nu kan få läsa en lång blogg i detta ämne är för att det fascinerar mig, för på något sätt fångar homeopati essensen i alternativmedicinen.

Behandlingen är oförfalskad placebo; rituellt framställt vatten som anses ha ett minne av en ursprungsblandning droppas på små sockerkulor. Dessa piller anses då hjälpa mot just sådana symtom som den koncentrerade ursprungsblandningen skulle frambringa om man gav den outspädd.

Metoden för att förutspå pillrens omvända verkan, genom att ge ursprungssubstansen till friska och notera alla tänkbara symtom, går tillbaka på grundaren Hahnemann och kallas prövning, Prüfung. Enligt historien testade Hahnemann från början chinchona-bark på sig själv och menade att han upplevde malarialiknande symtom. Denna princip att lika botar lika blev grunden för homeopatin, plus att barklösningen outgrundligt skulle blir mer verksam om den späddes ut till ingenting.

Lustigt nog lyckades franska forskare att ur barken isolera kinin redan 1817, samtidigt som Hahnemanns stjärna steg. Kinin är alltså en av allopatins (skolmedicinens) tidiga framgångar och samtidigt grundstenen i Hahnemanns fantasibygge. Däremot förstod varken läkarna eller jesuiterna som tog med sig barken från Peru på 1600-talet varför kinabark fungerade. Den minskade frossa genom sin muskelrelaxerande verkan, och berodde feberfrossan på malariaplasmodier kunde den också hjälpa mot infektionen. Plasmodierna upptäcktes först på 1880-talet.

När homeopatin spreds under tidigt 1800-tal var många gånger en ren placebo att föredra framför allopaternas i regel obehagliga, farliga och lika ineffektiva behandlingar. Homeopatins popularitet då är inte svår att förstå, men att denna magiska medicin ännu efter 200 år har anhängare bland en del utbildade läkare, det är för mig obegripligt.

I en kommentar till en artikel om Tamiflu i Dagens Medicin rekommenderade en läsare Oscillococcinum som ett homeopatiskt alternativ. (Denne farmakologiskt utbildade person som rekommenderade homeopati sökte för flera år sedan tjänsten som sjukvårdsdirektör i Västra Götaland, men jag vet inte om han blev kallad till intervju).

Just Oscillococcinum är intressant eftersom det kan ses som en sublimering av själva den homeopatiska utspädningsprincipen, en meta-homeopati som inte bara blir utspätt till ingenting, utan i detta fall är även modersubstansen en fantasi.

Den franske läkaren Joseph Roy letade som många andra förgäves efter mikroorganismen bakom spanska sjukan. Influensavirus blev inte beskrivet förrän på 1930-talet och innan dess hade många andra agens fått skulden, bland annat Haemophilus influenzae. Dr Roy ansåg sig ha hittat en annan bakterie hos influensapatienter, en rundad kock av varierande storlek som vibrerade i mikroskopet (gissningsvis av Brownska molekylrörelser).

Roy döpte sitt fynd till Oscillococcinum och han menade sig ha funnit den vid en mängd olika sjukdomar förutom influensa. Cancer, syfilis, tuberkulos, gonorré, eksem, påssjuka, mässling, vattenkoppor, reumatism; överallt fann Roy sin ärkepatogen. Hos anka ansåg han sig finna en pålitlig källa till sin imaginära bakterie, och 1925 startade man framställning av Oscillococcinum som ett homeopatiskt läkemedel. Eftersom bakterien hittats vid så många sjukdomar tänktes nog medlet kunna bli en panacea.

Det blev efter hand klart att Oscillococcinum inte existerar, men det har inte bekymrat tillverkaren, man har helt enkelt behållit namnet men säger nu att man utgår från anka eftersom ankor har många influensavirus som ibland kan spridas till människa.

Innehållet i detta läkemedel anges som Anas Barbariae, Hepatis et Cordis Extractum 200CK. (K står för spädning enligt Korsakov). Det här är receptet som använts sedan mellankrigstiden: Blanda sterilt vatten, glukos och pankreassaft. Döda en myskanka och tag 35 gram av dess lever och 15 gram av hjärtat och lägg dem i den sterila lösningen. Efter 40 dagar har vävnaden autolyserat och denna stamlösning potentieras sedan med en homeopatisk metod.

Det franska företaget Boiron använder inte den tidsödande klassiska spädningen med succussion, utan en enklare och snabbare variant enligt Korsakov (vars förenklade metod godkänts av Hahnemann). Utspädning till 1:100 upprepas 200 gånger, således till 10 upphöjt till 400. Antalet atomer i universum anses uppgå till mindre än 10 upphöjt till 100 (en googol) så man kan tryggt säga att ankan spätts ut till ett kvack-salvande ingenting. (Egentligen är Korsakovs spädningssteg knappast 1:100 eftersom det består i att helt enkelt tömma behållaren och sedan, utan att skölja ur den emellan, på nytt fylla den med vatten).

Men om det nu finns placebokontrollerade studier som visar att Oscillo hjälper mot influensasymtom, måste man inte vara öppen för att det faktiskt kan fungera på riktigt? Här kommer prior probability in i ekvationen. Eftersom principen bakom Oscillo och andra homeopatiska medel strider mot grundläggande fakta inom fysik, kemi och biologi måste det till mycket bättre bevis än enstaka positiva studier innan homeopati kan uppfattas som annat än pseudovetenskap.

Ockhams rakblad borde skära igenom, och därför är det bedrövligt att Cochrane skrev så här: ”Though promising, the data were not strong enough to make a general recommendation to use Oscillococcinum for first-line treatment of influenza and influenza-like syndromes.” Denna Cochrane-review har dock dragits tillbaka och nya författare skall uppdatera den.

Oscillicoccinum är ett av de i Sverige av Läkemedelsverket godkända homeopatiska medlen. Vad det är som de godkänner är lite oklart, det handlar dock inte om att medlet skulle ha någon effekt (mer än att höja blocksockret). Till slut skall jag berätta om några spännande nya homeopatiska medel som ännu inte säljs i Sverige.

När Berlinmuren föll sände en man en bit av muren till sin vän den engelske homeopaten Martin Miles. Denne sparade souveniren och när han återfann den några år senare fick han ingivelsen att göra ett homeopatiskt preparat av den. Ett antal homeopater har sedan suttit i ring och mediterat tillsammans efter att ha intagit den utspädda Berlinmuren, och i meditationen uppenbarade sig vilka typer av problem som preparatet kan vara bra mot.

Det amerikanska homeopatiföretaget Celletech har tillverkat ett homeopatiskt medel av dammet från Ground Zero vid World Trade Center. Bolagets lista på preparat är omöjlig att parodiera, man kan göra homeopati av vad som helst: achillessena, mozzarellaost, strålningen från en tv-skärm, höljet till silikonbröst, lungcancer; det finns inga gränser.

MATS REIMER

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev