Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag27.02.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

”Min hjärna är som ett gammaldags arkiv”

Ge mig en journalanteckning och jag ser patienten framför mig som om det vore i går, skriver Susanna Sandberg som minns alltför mycket.

Publicerad: 5 Februari 2021, 09:40

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.

Foto: Fredrik Karlsson/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Hud

”Han lyssnar inte på vad jag säger”, klagar makan som följt med på melanomkontroll. 

”Ibland lyssnar man inte på dem man har närmast”, försöker jag släta över.

”Nej det är inte det”, svarar patienten uppriktigt. ”Jag stänger av med flit. Jag jobbar också inom vården, hemsjukvården. Patienterna pratar så mycket och man kan inte lyssna på allt. Jag stänger av, så att jag kan göra mitt jobb. Sedan blir det en vana, jag stänger av hemma också.”

Han pratade på. Om hemsjukvården. Och om en ny prick han fått på magen. 

Som jag glömde titta på när jag undersökte honom, insåg jag när jag dikterade efteråt. Någonstans under pratet om hemsjukvården tappade jag tråden. Jag kan inte ”stänga av” viljemässigt, däremot tappa koncentrationen när informationen blir för ymnig och leder för långt bort från ämnet.

Som när jag frågar en annan patient om allergier och får ett långt svar som leder tillbaka till midsommarafton 1956. Efter ett tag vandrar tankarna ohjälpligt iväg. En ogenomtränglig massa av ord rinner fram och skapar en dimma i huvudet. Helt oviktiga detaljer ältas i flera minuter och jag har lust att ropa KOM TILL SAKEN HUR VAR DET MED ALLERGIERNA men då har människan förlorat sig i om doktorn hen träffade 1972 när hen hade halsfluss hette Holmström eller Holmlund. 

Men allt som oftast hör jag exakt allt som sägs och kommer ihåg det mesta. Det är populärt att säga att ”jag har så svårt för ansikten och namn”. Haha. Den som hade det. Jag hör ofta kolleger säga att ah, den patienten kommer jag inte ihåg, hur var det nu, nej det minns jag inte alls. 

Men det gör jag. Jag minns alltför mycket. Ack, tänk den som lättvindigt kunde glömma. Min hjärna är som ett gammaldags arkiv med rullande plåthyllor. Rullar man fram en hylla är det bara att kliva in och kolla vad som står lagrat. Andersson, Pettersson och Lundström. Ge mig en journalanteckning och jag ser hen framför mig, som om det vore i går. Varenda prick, den där konstiga på axeln. Mjället i ögonbrynet. Cafe au lait-fläcken på skinkan. Två dagars skäggstubb. Amen. 

Nej jag stänger inte av men jag brukar faktiskt avbryta när jag hör att det bär iväg, om det går. Ibland går det, ibland inte. Ofta inte, faktiskt. 

Fast telefontiden bara ska vara 10 minuter, och jag vet att nästa patient sitter och väntar utanför. Vårdproduktionen bör gå planenligt, så att vi uppfyller vårdgarantin och får fina siffror. Inga utvikningar, tack. Jag vill komma till saken, men patienten fortsätter prata. Han tycker att jag behöver veta att han har det svårt just nu. Utslagen på fötterna har visserligen blivit bättre. Då så, tänker jag, och formulerar avslutningsfraser i huvudet. Men det är något mer. Till slut berättar han, och jag lyssnar, på riktigt den här gången. Jag lyssnar som jag alltid borde lyssna. Några få meningar, sedan lägger vi på. 

Det är enkelt och svårt på samma gång. När vi verkligen lyssnar, eller blir lyssnade på, väljer vi ofta att säga det viktigaste först. 

Läs fler gästkrönikor

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Hud

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev