Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag24.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

När läkaren själv blir patient

Publicerad: 6 April 2018, 08:10

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Ett bra upplägg för att få nya och spännande relationer till ett antal kollegor i vården är att först ansvara för att decentralisera kostnadsansvar för läkemedel i ett landsting fullt ut 2002. Det slås nog bara av att sedan ansvara för att breddinföra och förvalta ett nytt journalsystem i samma landsting 2005-2011. En tanke jag burit med mig sedan dess är att det finns goda skäl att diskutera hur vi läkare vårdar – eller inte vårdar – våra kollegiala relationer. Men för att vara ärlig så var merparten av återkopplingen under och efter arbetet som ansvarig för en patientjournal positiv.

Den enskilda fråga som upprörde och ifrågasattes mest under de här åren var egentligen inget som hade vare sig med läkemedelskostnader eller IT att göra. Det var istället det arbete som bedrevs från Östergötland parallellt med Uppsala om att göra delar av patientjournalen tillgänglig för patienten på nätet via internet. Den här inriktningen var redan politiskt beslutad och arbetet handlade snarare om vilken information, och hur snabbt den skulle göras tillgänglig.

För mig dök det omedelbart upp en rad frågor och farhågor kring detta. Frågor och farhågor jag delade med de flesta av mina kollegor när de nåddes av information om planerna. Det är onödigt att lista dem här. Du som läser det här har säkert stött på flera av dem i diskussioner som varit, t ex i Läkartidningen.

Skillnaden var nog att jag var tvungen att förhålla mig till detta som en av två läkare ansvarig för patientjournalen. Ganska snart insåg jag att jag själv skulle vilja läsa min journal för att förstå vilken vård jag får och varför jag får den. Och om det är bra för mig – varför skulle det inte vara bra för en patient att kunna göra samma sak? Då handlar det mer om det finns särskilt utsatta patienter, särskilt de med bristande sjukdomsinsikt, eller särskilda situationer som måste identifieras i förväg och hanteras. Hur gör man menprövning i förväg?

Den svåraste är egentligen frågan om icke-signerade anteckningar och ej bedömda resultat från provtagning och annan utredning. Här finns det ingen självklar lösning. Hur man än vänder sig så har man för- och nackdelar. Hur balansen ska se ut måste avvägas från verksamhet till verksamhet och ibland från fall till fall.

Jag påmindes om detta när jag läste kollegan Christian Unges kloka reflektioner kring när han som läkare och anhörig konfronterades med regelverket kring patientens tillgång till den egna journalen – och hindren för närstående att ta del av den. Men allra mest lärorikt var att läsa 70-talet kommentarer från framför allt läkare till denna och en uppföljande artikel med klargörande av regelverket från en jurist vid Socialstyrelsen.

I kommentarerna syns en oförståelse för de legala hinder som finns för en läkare att med anhörigs tillstånd kunna ta del av dennes patientjournal. Den stora nytta som läkarna kan se för patienten av att de som närstående kan hjälpa till för att vården ska bli bra dominerar helt över eventuella farhågor kring problem kopplat till tillgång till patientjournalen.

Tre lärdomar kan dras utifrån detta.
1. Den första är att det faktiskt finns skäl till varför närstående inte via fullmakt kan få logga in och läsa en annan persons patientjournal, men att det också finns skäl att diskutera varför det om vissa kriterier är uppfyllda inte skulle kunna vara möjligt.
2. Den andra – och viktigare lärdomen – är att läkare i rollen som patient eller närstående ser tillgång till patientjournalen som en viktig faktor för bättre vård. Varför då begränsa denna möjlighet bara till läkare? Till annan vårdpersonal? Särskilt kunniga? Alla patienter?
3. Den tredje lärdomen är att i pappersvärlden går det ofta att bryta mot regelverk utan att det upptäcks - vid elektroniska patientjournaler går inte det lika lätt. Ibland behöver vi i vården lära oss vad regelverket säger, ibland måste vi också lyfta regelverket för diskussion och eventuell anpassning.

För mig var det som ansvarig för patientjournalen just de reaktioner jag mötte bland mina kollegor som övertygade mig om vikten av att patienten kan ha tillgång till sin egen patientjournal. Det värde som läkare själva lade i att som patient och närstående kunna ta del av patientjournalen visade för mig på vikten på att ha tillgång till sin patientjournal även för alla andra. Det allra klokaste i Christian Unges artikel? Att kunna skilja på rollen som läkare och närstående.

MIKAEL HOFFMANN

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev