När vårdavdelningsmatematiken av nödvändighet ritas om

Arbetslöshet för sjuksköterskor och läkare känns som en avlägsen tanke för många, men i takt med att landstingens och kommunernas ekonomi försämras, höjs nu röster från både vänster och höger för att använda personalresurserna och landstingens ekonomi så effektivt som möjligt.

Det borde skett långt tidigare. Det krävs ingen kalibrerad spåkula för att befara en ansträngd arbetsmarknad för framför allt sjuksköterskor inom några års framtid. Ansträngd i bemärkelsen att det sannolikt kommer råda en mindre efterfrågan av yrkesgruppen. In träder undersköterskor, vårdbiträden, läkarsekreterare och diverse assistenter. Yrkesgrupper som för cirka 25 år sedan såg sina arbetsuppgifter långsamt slukas upp av bland annat sjuksköterskor. Därmed inte sagt att det var glupsk aptit på fler göromål och skråprivilegier som ändrade vårdens utformning. Det fanns då som nu en vilja att professionalisera vården och skapa en högkvalificerad säker verksamhet till gagn för patienterna. Men när pengarna inte räcker, så träder den ekonomiska pragmatiken in.

Förändringen sker i titelhysterins härdsmältetid, där det sedan ett antal år finns en lång rad av examina och legitimationsyrken att förhålla sig till. Inte sällan med fantasifulla och närmast poetiska namn, som för en oinvigd för tankarna till en institution vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Mängder av tjusiga ämneskurser, specialistkurser och yrkestitlar trängs som fiskar i ett för litet och dåligt syresatt akvarium vid svenska lärosäten. Mitt i denna röra trängs studenter med en vilja att realisera sin examen för en framtida plats på arbetsmarknaden, bland allsköns vertikalt hängande namnbrickor och färggranna moderiktiga skor. De senaste decenniernas pyramidspel med titlar och diverse specialistutbildningar inom svensk sjukvård, har varit ett samhällsekonomiskt resursslöseri, vars slutnota kan bli ohanterlig. Prefixet ”specialist” återfinns hos läkare, sjuksköterskor och undersköterskor.

Regelverk som beskriver vem som ska göra vad i vården tolkas på lika många sätt som det finns landsting och vårdgivare. Risken för att en vårdgivare ska hamna under myndigheternas lupp är i stort sett obefintlig och lämnar därmed stor tolkningsfrihet, för såväl utbildningsaktörer som arbetsgivare. Uttrycket ”men det fungerar ju bra där” ekar mellan SKL:s delegater. Skakrav rörande iordningställning och administrering av läkemedel synes så devalverade att inte ens Socialstyrelsen reagerar. Handlingspraktiken kastar sin bedövande skugga över regelverk. Ambulanssjukvården är ett lysande exempel i sammanhanget.

Sverige har den tredje högsta sjukskötersketätheten i EU-/EES-området. Förvisso förväntas en våg av pensionsavgångar de närmaste åren. Befolkningen ökar och medborgarna blir äldre, vilket leder till ökat behov av sjukvård. Vilka yrkesgrupper är då bäst skickade att möta behoven. För egen del tror jag det landar i mer händer för mindre pengar.

Landstingen måste möta krympande skatteintäkter med omfördelning av arbetsuppgifter eller uppsägningar. Redan ser vi hur arbetsuppgifter övergår till andra personalkategorier, där utbildningstiden motiverar något lägre ingångslöner och lärlingssystem med möjlighet till vidare vårdstudier för yrken där reell efterfrågan råder. För den enskilda individen kan det ge en möjlighet att kombinera jobb och utbildning.

Det kan enkelt beskrivet innebära att dagens vårdavdelningsmatematik, med sex sjuksköterskor och två undersköterskor övergår till sex undersköterskor, två vårdbiträden och två sjuksköterskor.

Regeringen avser i enlighet med vårbudgeten att utvidga stödet för yrkesintroduktionsanställningar och 90-dagarsgarantin genom traineejobb, vilket också kommer att beröra sjukvården. Liberalerna föreslår samtidigt reformer för att skapa förutsättningar för att erbjuda fler jobb och arbetsvilliga händer inom sjukvården.

Vårdförbundets oro över ”sjukvårdsbiträden” går inte att ta miste på. Den ekonomiska vårdavdelningsmatematiken ger i framtiden inte utrymme för en ekvation där akademiker ägnar sig åt uppgifter som kan utföras av personer med introduktionsutbildning eller avslutade gymnasiala program. Det har fungerat utmärkt förut och kommer helt säkert fungera riktigt bra även i framtiden. Oron från akademikergrupperna ska dock tas på största allvar, då år av studier inte var avsedda för mötet med en tuff arbetsmarknad eller uppgifter som akademiska poäng blir överflödiga för. Mantrat ”sjuksköterskebrist” har hamrats in i folks medvetande under lång tid och blivit till en självuppfyllande profetia. Få har dock frågat sig; men använder vi kompetensen rätt och har vi i en framtid alls möjlighet att möta de befogade lönekraven från ett stolt yrkesskrå.

För förtroendevalda måste det dock alltid vara en fråga om ansvarig och motiverad användning av skattepengar som håller över tid.

Låt oss vara uppriktiga och inse att flertalet landsting har ett bekymmersamt ekonomiskt läge som kommer att kräva en strikt förvaltning av skattemedel.

Låt oss också vara ärliga och berätta för pressumtiva sjukvårdsakademiker att det i framtiden kan bli svårt att komma in på arbetsmarknaden och få en lön som står i paritet till insatt utbildningstid då vårdavdelningsmatematiken av nödvändighet ritas om.

HENRIK JOHANSSON