Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag21.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Nazimedicin

Publicerad: 2 December 2013, 16:20

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Omkring femtio män och kvinnor kom till Sverige. Många i sina bästa kläder med allt de ägde, läs allt som de lyckats få med sig. De var läkare på flykt. I de svenska universitetsstäderna protesterades det högljutt mot ”judeimport” i fackeltågens sken på vintern 1939. Nein till läkarimport som skulle kunna äventyra de egna möjligheterna till arbete. Även om det då endast rörde sig om en handfull judiska läkarflyktingar. Läkarförbundet anförde läkaröverskott som skäl för sitt motstånd.

Hälften av läkarna i Tyskland blev medlemmar i nazistpartiet. Var man jude eller hade en politisk uppfattning som inte föll bruna skjortor i smaken – ja, vad tror ni väntade? Utstötning, uppsägning, häktning, landsflykt, självmord alternativt deportation till koncentrationslägren.

Flyktingläkarna som fick en fristad i Sverige – fick de några jobb? Rätt klent med det och för många väntade lång arbetslöshet. Först under senare delen av kriget började integrationen komma igång. Vi som gick till doktorn på 1950-talet mötte ibland någon av dessa välintegrerade med främmande brytning och som inte alls lystrade till namn som dr Lindqvist.

Ulf Högberg, läkare och professor i obstetrik och gynekologi vid Uppsala universitet, har rotat i arkiven, men hans bok ”Vita rockar och bruna skjortor: nazimedicin och läkare på flykt” bygger även på ögonvittnesskildringar, memoarer och intervjuer.

Nazimedicin? Vad innebär det? De 318 sidorna låter oss tränga djupare in i dess existens. Om vi orkar och vill. Kapitel som ”Det nazimedicinska maktövertagandet”, ”Läkare häktas, mördas och drivs till självmord”, ”Den svenska draksådden, mörknande svensk medicin” och ”Studenter ser upp till Nazityskland” talar för sig själva. Det gör också kapitlet om ”Det livslånga flyktingskapet”, lika aktuellt  2013 som 1939.

Vi tvingas fundera på allehanda mångfacetterade frågor kring etik och moral, rätt och fel. Hur skulle vi själva ha handlat? Kan vi veta säkert? Vi var ju inte där. Flyktingskapets utsatthet är lika hett nu som då. Det kan vi åtminstone förvissa oss om var vi än bor i Sverige idag.

ING-BRITT PERSSON

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev