Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Adel Abu Hamdeh: ”Oavsett vilket beslut jag fattade skulle det bli dåligt”

Just där och då kändes det som att patienten tagit makten genom att sätta sitt eget liv som insats, berättar Adel Abu Hamdeh.

Publicerad: 24 september 2021, 08:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Adel Abu Hamdeh, psykiater, Psykiatri Sydväst, Region Stockholm.

Foto: Linnea Rheborg/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Adel Abu Hamdeh

”Om jag inte får litium så tar jag livet av mig.”

Hon spände blicken i mig. Hennes klarspråk gjorde mig ställd.

Det var tydligt vad hon önskade av mig. Vi hade aldrig träffats förr, men under många år hade hon på en annan klinik träffat mängder av psykiatriker. Diagnoserna var talrika och ombytliga. Så även behandlingarna. Men besvären bestod. Nu tyckte hon att litium var hennes sista hopp och hon använde sitt eget liv som förhandlingsmedel. 

Eller kanske snarare utpressningsmedel. För det var så jag upplevde det: gör du inte som jag vill, tar jag livet av mig och då är det ditt fel. 

Läs mer: Annika Janson: ”Utredningen kastar ut barnet med badvattnet” 

Jag ville inte ordinera litium. Det fanns ingen anledning att tro att det skulle få patienten att må bättre. Dessutom visste jag att hon hade ett stort antal avsiktliga överdoseringar i bagaget. I samband med kraftig ångest hände det att hon tog för många av sina tabletter. Och hon hade ofta kraftig ångest. Det uteslöt förstås inte litium, men försköt risk-nytta-balansen och gjorde mig än mer obenägen att tillmötesgå hennes önskemål.

Att vi var oense var ingen sensation. Att patienter och läkare tycker olika är inget ovanligt. Men hon uttryckte sig så explicit och var så oförtäckt i hur hon försökte påverka mig. Det fick mig ur balans. Hennes ultimatum, hotet om självmord, blev överordnat och beskar både mitt manöverutrymme och min förmåga att se möjliga behandlingsalternativ.

Det brukar sägas att läkaren har ett maktövertag gentemot patienten. Det är svårt att säga emot, men just där och då kändes det som att patienten tagit makten genom att sätta sitt eget liv som insats medan jag var den maktlösa. Oavsett vilket beslut jag fattade skulle det bli dåligt. Det gick inte att göra rätt.

”Om jag inte får litium så tar jag livet av mig.”

Varför sa hon så? Var det verkligen för att demonstrera och befästa sin makt gentemot mig? Eller var det kanske snarare ett uttryck för vanmakt? Kanske hade hon formats av alla möten med psykiatrin genom åren. Hade hon någonsin fått gehör för sina egna åsikter och önskemål, eller hade hon upplevt att hennes åsikter vägde lätt och att hennes argument inte bitit? Det var först när hon spelade högt med sitt eget liv som insats som psykiatrin vässade öronen.

Men mina ordinationer måste jag också ta ansvar för och där ansvaret förläggs bör även makten återfinnas.

Eller så var hon bara ärlig. Litium kanske faktiskt var det enda hopp hon hade kvar och nu var jag i färd med att ta det ifrån henne.

Det ville jag förstås inte göra. Att ge patienten hopp om bättring är ibland det viktigaste vi kan göra inom psykiatrin. Ibland är det nog tiden som läker, medan våra behandlingar upprätthåller patientens hopp. 

Vi fann en väg framåt trots allt. Jag uteslöt inte att vi skulle kunna sätta in litium framöver. Men vi bestämde oss för att prova en annan behandling först. Om inte annat gav det oss åtminstone tid att lära känna varandra.

Adel Abu Hamdeh, psykiater, Psykiatri Sydväst, Region Stockholm

Läs fler krönikor 

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Adel Abu Hamdeh

redaktionen@dagensmedicin.se

Ämnen i artikeln:

Adel Abu Hamdeh

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev