Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Om allergi och neuropsykiatri del 2

Publicerad: 7 februari 2011, 08:08

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Om allergi och neuropsykiatri – del 2

Jag har i en tidigare blogg  funderat kring hur man kan tänka lite liknande om de svenska barnens stora ”folksjukdomar”; atopi/allergi/astma och NP (det neuropsykiatriska spektret i vid mening). Den här bloggen blir en fortsättning på det temat.

Allergi är så vanligt att det är orimligt att tänka sig att några andra än de mest komplexa och svårbemästrade allergierna remitteras till en tvättäkta allergolog. Det finns helt enkelt inte allergispecialister så att det räcker, och de flesta med allergi borde kunna få tillräckligt kvalificerad hjälp hos allmänläkare, internmedicinare, öronläkare eller pediater.

På samma sätt tänker jag att den nuvarande trenden att alla barn med NP-frågeställning skall remitteras till dedicerade NP-team inte är bra, i varje fall inte om man tror att i varje fall 5 % av populationen torde behöva en slags NP-bedömning. Man hamnar lätt på 5 % även om man begränsar sig till en prevalens för autism på 1 %, utvecklingsstörning 2,5 %, svår ADHD 2-3 %. Tar man med alla med ADHD, svagbegåvning, OCD och dyslexi hamnar man snabbt på mycket större tal.

Å andra sidan har jag lite svårt att se primärvården ta över de basala NP-utredningarna i brådrasket. Den lösning jag tror mest på är att NP-teamen hjälper skolhälsovården att komma på banan så att de vanliga NP-utredningarna sker inom SHV. NP-teamen får sedan finnas som remissinstans för de mer svårbedömda fallen, för de betydligt färre barn som behöver utredas redan i förskoleåldern och för de föräldrar som vill ha en second opinion.

Ett skäl till att NP-teamen knappast klarar att ensamma stå för utredning är att när man väl har utrett bör man vara tillgänglig för att kunna följa barnet ända till det gått ut gymnasiet. Det brukar hända saker under resans gång, och många ungar behöver en uppdatering av utredningen senare. På ett sätt är diagnoserna färskvara (men det gäller diagnoserna astma och epilepsi också), och inte så sällan blir en klart hyperaktiv liten pojke efter några år en underaktiv ung man med Aspergers syndrom, och den ursprungliga diagnosen ADHD får bytas ut.

Jag ser i NP-teamen en risk att det bästa blir det godas fiende. I Göteborg har Barnneuropsykiatriska Kliniken, BNK, varit en spjutspets och producerat massor av både utredningar och kunskap, senast Svenny Kopps avhandling om flickors NP-spektrum . Men BNK verkar också ha växt till ett stort träd i vars skugga ganska lite har vågat växa. Jag misstänker att BNK:s expertstatus verkat hämmande på andra instanser som också borde ha gjort NP-utredningar: BUP, barnmottagningar, barnneurologen, habiliteringen och skolhälsovården.

En annan sådan risk ser jag i alltför ambitiösa vårdprogram som sätter ribban för en minimiutredning alltför högt. Om vi skall göra allt med alla patienter äter det upp resurserna och bygger långa väntelistor. De flesta NP-utredningar behöver inte innehålla logoped, sjukgymnast, EEG, blodprover. Precis som de flesta allergiutredningar inte bör innebära att man kollar RAST mot allt möjligt, och man behöver inte lungröntga astmatiker mer än i undantagsfall. Man skall låta utredningen innehålla det som behövs. Men inte mer.

Därför tror jag att elevhälsans personal med stöttning kan lära sig tillräckligt mycket för att göra första linjens NP-utredningar. De barn det gäller känner de förmodligen redan till och försöker hjälpa, och en utredning är en bra början för att kunna ge en mer genomtänkt och systematisk hjälp i skolan.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev