"Övervikt ökar missbildningar - Ekot skrämmer gravida"

Det brukar oftast bli fel när media rapporterar om vetenskapliga artiklar, och jag håller med Agnes Wold om att ”Forskningresultat passar egentligen illa som nyhetsstoff. Forskningsfronten rör sig framåt genom att tusen och åter tusen små pusselbitar läggs ihop. Sällan förtjänar den enskilda pusselbiten, en vetenskaplig artikel eller avhandling, att bli en nyhet”.

Men nu blev det väldigt fel när Ekot skrämde blivande föräldrar med kvällstidningsrubriken Även lätt övervikt kan ge missbildningar hos foster. Så många saker blev fel här. För det första vet inte forskarna om den korrelation man funnit verkligen är ett orsakssamband. För det andra är inte resultaten bekräftade av andra forskargrupper. För det tredje är den observerade riskökningen mikroskopisk, bara en promille.

Sannolikheten att få ett barn utan missbildning minskar alltså från 96,6 % till 96,5 % om modern är överviktig istället för smal. Var verkligen en promilles absolut riskökning värt att göra ett nationellt Eko-inslag om? Och sedan spreds detta vidare i andra medier med okritiska rewrites i sommarvikariernas och nyhetstorkans tid.

Den enda journalist som höll huvudet kallt verkade vara Amina Manzoor på Dagens Nyheter. Hon kan skilja mellan relativ och absolut riskökning, vilket inte Ekot klarade ens när lyssnare påpekade för dem hur liten riskökningen var. På Facebook upprepade deras webredaktör som en papegoja att ”Martina Persson, biträdande överläkare på Sachsiska barn-och ungdomssjukhuset i Stockholm och forskare i medicin vid Karolinska institutet, säger: Den relativa risken är 5 procent högre för en kvinna med BMI över 25 jämfört med en normalviktig kvinna”.

Hur kan man ens upptäcka en så liten riskökning utan att den försvinner i slumpens brus? Jo, man analyserar gigantiska datamängder, drygt 1,2 miljoner svenska barn födda 2001-2014. Sveriges personnummer och centrala register är en guldgruva för epidemiologer.

Att vara mamma över 35 år ökar den relativa risken för missbildning hos barnet med 6 %, att vara under 155 cm lång ökar risken 10 %. Att få en pojke istället för flicka ökar risken för att barnet har en missbildning med över 40 %, från 2,8 till 4,1 % absolut risk. Det förklaras till viss del av att bara pojkar kan ha hypospadi (att urinröret inte mynnar ut på toppen av ollonet).

Att ha en utbildning efter gymnasiet minskar risken för att barnet skall ha missbildning medan att vara ensamstående blivande mamma ökar den med 10 %. Alla dessa siffror är ojusterade och man inser att många av dessa korrelationer knappast kan vara orsakssamband. Feta mammor har oftare kort utbildning och röker mer. När forskarna justerar för dessa kända variabler, är det bara för pojkar som en riskökning (från 4,0 till 4,3 %) kvarstår för överviktiga mammors avkomma. För flickor försvinner riskökningen helt för de överviktiga, även om en överrisk ses för feta mammors flickor. Huruvida underviktiga mammors barn har större eller mindre risk för missbildning kan man inte säga, det är så få gravida som har BMI under 18,5.

I diskussionsdelen tar författarna upp olika felkällor, som att det kan vara svårare att upptäcka allvarliga missbildningar på en fetare mamma eftersom man inte ser lika bara på ultraljudet, och foster som aborteras inte kommer med i detta material av levande födda. Och man kan inte säkert veta om högt BMI verkligen är det som orsakar fler missbildningar. Det är sannolikt så att både alkoholbruk och vitaminbrist är vanligare bland mammor med högre BMI. Epidemiologiska data kan inte på egen hand fastställa orsakssamband.

Svenska gravida blir fetare, och feta föder oftare barn med missbildning. Då borde frekvensen barn med missbildning öka, men det verkar den inte göra. Socialstyrelsens skrift Fosterskador och kromosomavvikelser 2014 har tittat på olika missbildningar 1999-2013. Vissa ökar lite grand, vissa minskar något, trender får tolkas försiktigt när man lätt kan skapa massignifikans vid multipla jämförelser. Ryggmärgsbråck minskar, kanske för att fler kvinnor tar extra folsyra. Hydronefros ökar, kanske för att ultraljuden får bättre upplösning? Men i stort ligger siffrorna rätt konstant sedan femton år tillbaka.

Slutligen blir detta med missbildningar en stor korg med både äpplen och päron. Ett medfött hjärtfel kan vara en allvarlig coarctatio eller en minimal septumdefekt. En hel del medfödda hydronefroser går tillbaka av sig själv. Och ibland är det svårt att veta var man som barnläkare skall dra gränsen för missbildning och orka rapportera in till registret. Hur stort skall ett hemangiom eller pigmentnevus vara för att räknas som missbildning? Är en syndactyli där två tår sitter samman en missbildning eller en normalvariant? En extra ländkota? En extra bröstvårta eller två? Ett extra par revben? Normalt om du frågar mig.

Risken för feta mammor är inte i första hand att barnen skall födas med missbildning utan en betydligt ökad risk för graviditetsdiabetes, havandeskapsförgiftning, behov av kejsarsnitt och att barnet behöver läggas in på neonatalavdelning.

Det är rent pinsamt att Ekot basunerar ut en meningslöst liten riskökning för överviktigas barn (och kanske bara deras pojkar) och att detta okritiskt återberättas i snart sagt varenda tidning.

MATS REIMER