Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Linus Källgård: ”Patienten föreslår diagnosen och jag försöker gå baklänges”

Ett helt annat fenomen är blånekarna som helt vägrar erkänna de symtom de sökt för, skriver AT-läkaren Linus Källgård. (3 kommentarer).

Publicerad: 24 juni 2021, 12:03

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Foto: Mathias Bergeld/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Linus Källgård

I mitt yrke är samtalet nästan allt. Åtminstone den viktigaste biten i diagnostiken, och en förutsättning för samarbete och behandling. Men precis som med annan diagnostik kommer anamnesen med felkällor och fallgropar, artefakter och bifynd, interferenser och högst individuella referensvärden. Det är inte alltid lätt att på begränsad tid sätta ord på känslor och symtom.

En inte helt ovanlig symtompresentation är ”Något är det!”. Ibland tar det i princip stopp där och det är hopplöst att pressa fram en mer detaljerad beskrivning. Ja/nej-frågorna, som man på utbildningen får lära sig att undvika, måste till slut fram för att utesluta det mest akuta och förhoppningsvis grovt ringa in en kärna.

Andra kör med liknelser. Det är bakhuvuden med bilkö. Ryggar med inneboende hackspett. Magar som svalt en elvisp. Ben som börjat brusa och porla som bäckar. Hela kroppar med strömavbrott.

Ytterligare andra går direkt på tilltänkt mekanism. Det känns som att en nerv är i kläm, som stopp i lymfan, som en propp i armen, som att kotor har halkat ur led. Det blir lite som Jeopardy – patienten föreslår diagnosen och jag försöker gå baklänges och fånga symtomen.

Ett helt annat fenomen är blånekarna som helt vägrar erkänna de symtom de sökt för. Oftast är de cirka 4 eller cirka 94 år gamla. Man ser hur medföljande anhöriga plågas, när patienterna med bestämdhet hävdar att de aldrig haft det minsta ont och det inte alls är något fel och ingen undersökning eller hjälp över huvud taget behövs. Ibland kan blånekarna genomskådas, ibland har de tvärtom helt rätt, eller så blåser de oss. Men hur långt ska man gå, med att avslöja symtom hos den som anser sig frisk?

Till detta kommer över- och underdrifterna. Sökorsaken ”helt upphörd blodcirkulation” kan betyda frusenhet sedan två år, medan en som ”vaknat lite vissen” och artigt köat i väntrummet kan ha en större pågående hjärtinfarkt. En sexåring avslöjade nyligen sitt missnöje över symtomredogörelsen på besöket: ”Men mamma, ta i nu, som pappa sa att du skulle göra!”

Nu har jag inte ens tagit upp jätteämnet språkbarriärer (inklusive lokal dialekt, som också krävt tolk i vissa fall), patienter som vill men inte kan höra, patienter som kan men inte vill höra, vårdpersonal som kan men inte vill höra, eller inte ges tid att lyssna. Patienter som pratar oavbrutet genom hela besöket och lite till, eller de som inte vågar berätta det som egentligen var viktigast. De som behöver skriftlig information, vilket nästan aldrig hinns med.

Det finns alltså många felkällor, och det märks. Jag träffar varje vecka patienter som inte hängt med på att mediciner skulle ha satts in eller ut, eller som har tre mediciner för hjärtsvikt utan att veta att de har hjärtsvikt. Samtidigt som jag undrar hur mycket jag själv och mina patienter missförstår, funderar jag på om patientsamtalet verkligen fått den prioritet det förtjänar i utbildningen och i verksamheterna. Men hur klurigt det än kan vara att tolka dessa unika berättelser är det en ynnest att få ta del av dem.

Läs fler gästkrönikor! 

Kommentarer

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

2021-06-28

Fantastisk krönika! Det enda jag saknar i din krönika är patienterna med ”narrativ kommunikation” - varje enkel fråga, som ”när började smärtan” eller ”vad gjorde du när det hände”, besvaras med olidligt långa utläggningar med helt ovidkommande detaljer. Till slut glömmer jag som läkare vad den ursprungliga frågan var… 

 ”Ja, få se nu, det var den veckan jag köpte ny bil, vi åkte ner till Trelleborg förstår du, för det är där jag är uppvuxen och min bror bor där, han gillar också jaguarer, och…”

En riktig hit på jourtid när en är liiiiiite stressad :)

C, ST-läkare

 

2021-06-25

Jag kunde skrivit exakt samma. Håller alltså helt med dig. Man blir löjligt lycklig när man träffar en patient som ser, hör, har intakt minne, pratar Sv el Eng och kan framföra sitt problem. 

Och visst får vi lära oss på utbildningen att lyssna på vår patient, men när vi kommer ut på praktik el i arbete får vi snabbt lära oss att den som är snabbast vinner, oavsett hur bra det blir. Många har inte fått vår utbildning, eller bryr sig inte. Mycket nedslående och tar så klart längre tid i längden, hoppas på en förändring. 

ST-läkare

 

2021-06-25

Måste bara säga att din krönika ”patienten föreslår diagnosen och jag försöker gå baklänges ” var en av de bästa krönikor jag läst!  Skrattade högt flera gånger! 

Du har så på pricken fångat alla sorters samtal med förhinder, vägbulor och återvändsgränder. 

Som allmänläkare tycker jag det är en av de roligaste utmaningarna att försöka förstå patienten; och försöka greppa vad patienten ev förstått av det jag sagt. Det finns oändliga möjligheter att missförstå varandra...

Nej, samtalet får nog inte tillräckligt utrymme. 

Men ärliga 6-åringar är ju alltid spännande 😄

Caroline

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Linus Källgård

redaktionen@dagensmedicin.se

Ämnen i artikeln:

Linus Källgård

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev