Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Patienten som Svarte Petter - en kostnad att bolla vidare

Publicerad: 14 mars 2008, 13:28

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Vid ett möte på barnkliniken diskuterade öppenvårdsläkarna och sjukhusläkarna vem som skulle stå för notan när prov och tester är dyra. Den enda slutsats man enades om var att den som skulle ta ställning till ett positivt svar borde vara den person som beställer provet och står för fiolerna.

Nu var det några år sedan senast, men förut så fick vi ibland brev från barnkliniken med önskemål om vilka undersökningar vi borde beställa på patienter vars ovanliga sjukdom sjukhuset skötte, medan vi tog hand om vardagssjukvården för samma patient. Oftast rörde det sig om kostbara tester som mest hade intresse för den specialist på sjukhuset som forskade på den patientgrupp som barnet tillhörde. Vi brukade avböja med förklaringen att de aktuella testerna inte påverkade handläggandet av de mer vardagliga problem patienten sökte oss för.

Vid en psykiatrisk mottagning där jag jobbar då och då som somatikerkonsult hade den noggranna ST-läkaren vid statusundersökning funnit en knöl i tyroidea hos den unga kvinnan. Knölen hade inte tidigare uppmärksammats av patienten, och hade inget med de psykiska besvären att göra, för tjejen var kliniskt och labmässigt eutyroid.

Detta med knölar i tyroidea är inte min starka sida, men jag gissade att man nog borde plocka bort den. Jag ringde jourhavande endokrinolog på det stora sjukhuset, som visade sig vara en gammal bekant. Jodå, sänd en remiss till tyroidea-mottagningen så tar de hand om det hela.

Men där landade inte remissen, den sändes vidare till endokrinkirurgen, som satte upp patienten på väntelista, men samtidigt sände ett brev åter till mig (som jag inte fick läst förrän flera veckor senare, för detta extraknäck på psyk har jag inte varje vecka). Till brevet var bifogat en remiss för finspetspunktion som jag ombads fylla i och skicka till cytologen. Remissen skulle då stämplas med psykmottagningen som remitterande (och därmed betalande) instans, medan kirurgen redan kryssat i att han med automatik skulle få en kopia av cytologsvaret.

Det är svårt att tro att kirurgen gör på detta sätt för att spara tid för patienten (för det gjorde det verkligen inte), utan man misstänker ju att denna rutin tillkommit för att spara pengar för kirurgkliniken.

Tänk om vår mottagning skulle spela Svarte Petter med patienterna och deras prover på samma sätt, då kunde vi ju spara lite kostnader, men ha oförändrat antal prestationspinnar. Så nästa gång det kommer en remiss där allmänläkaren önskar en allergibedömning av ett barn kan vi ju pröva att be allmänläkaren först beställa (och betala) alla relevanta allergiprover innan vi ser patienten.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev