Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag30.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Patientens Golgata – människan som utgångspunkt

Publicerad: 9 April 2018, 12:23

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Det var med viss besvikelse och bitterhet som jag inledde påskledigheten. Vården hade blivit den valfråga jag tidigare siat om, men i stället för en diskussion om välbehövda reformer för att öka effektiviteten i vården, bättre arbetsvillkor för vårdanställda och bättre patientengagemang så hade debatten fastnat vid symptomen det vill säga exceptionellt långa vårdköer, personalbrist eller snarare personalflykt, och patientens röst reducerat till ett tacksamt offer i kvällsblaskorna. Röst och röst, är väl att överdriva, patienterna hade redan reducerats till den grad till objekt att de inte ens talade för sig själv som cancersjuke Oskar. 

Jag kände inte för att åter behöva förklara att NKS-projektet, som med all rätta utreds ändå inte är orsaken till problemen i svensk vård. Dessa problem fanns före NKS, och inga tragiska anekdoter, agenda-käbbel, kömiljarder skulle ändra på det.  Jag var utmattad av våra beslutsfattare som nutida  Pontius Pilatus, tvådde sina händer,  och som tacksamt skyllde ifrån sig på nutida fariséer för det lidande som åsamkats patienterna.  Tvivlande när beslutsfattare varit naiva (detta olycksaliga tidens ord), för kunskapen har funnits om sakers tillstånd, informationen tillgänglig för den som velat lyssna, lösningar för den som velat agera. Rå, naken för insikten att patientens resa genom sjukvårdssystemet fortfarande är enskild. I djupet fanns allena en röst.

“The hope of the world lies in what one demands, not of others, but of oneself.”

James Baldwin

Se människan

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (Vårdanalys), har länge följt utvecklingen och kunde rapportera alarmerande siffror 2016, precis som tidigare år i rapporten Vården ur befolkningens perspektiv. Den visade tydligt att Sverige har usla resultat på tillgänglighet, information, delaktighet och samordningen och att befolkningens samt professionens förtroende för hälso- och sjukvårdssystemet som redan är lågt även sjunker. Detta anses i rapporten vara en paradox då svenska medicinska resultat de facto  rankas högt i internationella studier.

Det är dock inget mysterium som döljer sig denna rapport som visar att enbart en tredjedel anser att sjukvårdssystemet fungerar bra, att jämföra med topplacerande länder såsom Tyskland, Schweiz och Norge där motsvarande siffra är det dubbla. I den nyligen publicerade rapporten från BCG som illustrerar dessa välkända fakta visas inget samband mellan befolkningens förtroende för sjukvården och uppnådd vårdkvalitet. Emellertid finns ett samband mellan befolkningens förtroende och tillgänglighet. Vilket är såklart anledningen till att valet 2018 kommit att handla om vårdköer. Valstrateger har kalkylerat kallt att befolkningen inte kan bedöma vårdkvalitet och medicinska resultat.

En annan så kallad paradox som lyfts i rapporten är den upplevda bristen på resurser och sjukvårdspersonal. Detta är dock inget mysterium utan en ren myt som odlas av beslutsfattare, för det är lättare att lova 14 000 nya vårdanställda, än att behålla dem på jobbet, en myt som en ärlig partikollega passande nog redan spräckt. För sanningen är den att Sverige enligt OECD-jämförelser sedan länge har en hög läkartäthet (cirka 420 läkare per 100 000 invånare), produktiviteten mätt i antal vårdbesök däremot är lågt och det finns stora brister i kontinuiteten. Detta är välkänt av professionen, patientorganisationerna och reflekteras i Vårdanalys-rapporten som beskriver att enbart 4 av 10 har en fast läkarkontakt,  1/5 har fått motstridig information från vårdpersonal och bara hälften fått hjälp av sin ordinarie läkare med att koordinera eller planera sin vård. De två sistnämnda resultaten gör att Sverige hamnar på jumboplats. En konkret lösning som både professionen och patientorganisationerna önskar är stärka rätten till fast läkarkontakt. Det är inte absurt att förvänta sig förtroendesiffror i klass med Tyskland, Schweiz och Norge, så låt oss lära av dem och göra en fastläkarreform.

Slutligen måste vi få slut på häxjakten mot informationstekniska verktyg och digitaliseringens sena intåg i sjukvården.  Patientföreningar efterfrågar tillgänglighet, delaktighet och kontinuitet i vården. Patienterna vill åtminstone ha tillgång till information, helst äga den. Tekniken är en del av lösningen för bättre samordning och kommunikation  mellan vårdens olika delar, och mellan patienten och vården,  samt inkludera de närstående. Ett gott exempel är patientjournal på nätet. Lyckas den publika vården inte med denna utmaning som andra branscher genomgått redan, står Apple, Google, Amazon, Alibaba, redan på tröskeln.  För att inte förringa medicinteknikföretag såsom Medtronic och Philips.  Att höja förtroendet för sjukvården är inte bara för att säkerställa ett hållbart sjukvårdssystem, att modernisera den krävs för att bibehålla dess existensberättigande när marknadskrafterna sett potentialen i en bransch vars behov ökar och efterfrågan aldrig kan mättas.  Externa hot i all ära, men den viktigaste anledningen till en vårdreform bör ha människan som utgångspunkt. Vilken är din roll för att patientens resa blir gemensam?

” Must Jesus bear the cross alone,

And all the world go free?

No, there’s a cross for everyone,

And there’s a cross for me.

Thomas Shepherd

NIMA JOKILAAKSO

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev