Polyklorerade bifenyler som fredagsmys

Äter litet extra gott på fredagskvällar är vi många som gör.

Så gör också Edie som bor i Arktis. Kanske är det fredag när hon festar på sin favoriträtt maktaaq – tjockt, segt valskinn med ett lager krämigt, litet surt fett på undersidan. Mums framför TV:n och det ni, i stället för tacos och thaimat! I polartrakterna ska man numera inte äta fett från marina däggdjur, vet Edie, men det är ju så gott med maktaaq inklusive PCB – polyklorerade bifenyler och allt. Isbjörnslever då? Nej, för tusingen – då kan man bli A-vitaminförgiftad!

Edie Kiglatuk har supit bort sina mest fertila år. Skild från sin fyllbult till man, men med två vuxna bonussöner, försörjer hon sig som guide åt sydlänningar som vill ut på jaktturer. Numera nykter, tillika enda kvinna bland guiderna, har Edie knappast några svårigheter att valla turister, gammal f d isbjörnsjägare som hon är. Ytterligare inkomster får hon av sin lärartjänst i skolan, men sin olyckliga dragning till "Canadian Mist" och dylikt starkt får hon leva med för alltid.

När Edie är ute på sina färder i kylan tuggar hon jästa valrosstarmar för att hålla värmen. Té med många skedar socker och en rejäl klick sälspäck livar upp, sälköttsgröt till frukost är yummy-yummy, silllgrissleägg, blodsoppa med koagulerade blodklimpar, fiskhuvud som krasar så härligt i munnen för att inte tala om de läckra fiskögonen, sälsoppa, renleversoppa, små delikata plockbitar av stekt valspäck som tilltugg till kaffet och visst längtar vi efter att få smaka ...?

Det förekommer en hel del kallt mäktigt våld i den här deckaren som på originalspråket heter "White Heat" (2011) eller på svenska "Där ingen har gått" av engelskan Melanie McGrath som själv har bott i Arktis och även skildrat miljön där i flera facklitterära böcker. En deckare utan mord går inte an och här syns märkliga spår i snön precis när en jaktolycka har inträffat ... Man kan säga att hela tundran är ett enda friluftsbårhus, inget försvinner utan fryses bara ner, men snön ruttnar och det gäller att kunna hitta treskiktssnö när man ska bygga en igloo som skydd mot annalkande storm. Lugn, det kan Edie!

Förutom att "Där ingen har gått" är en intressant deckare i en inte så ofta beskriven miljö får vi läsare även tillfälle att byta perspektiv på tillvaron. Trots att Edie är en blandning av hälften inuit och hälften qalunaat dvs vit, tycker hon ibland att det är svårt att tolka sydlänningar och en temperatur på +16 gr inomhus uppfattar hon som kvävande varmt.

Vilket språk Edie talar? Inuktitut förstås, ett mycket sofistikerat polysyntetiskt eskimå-aleutiskt språk som talas av inuiter i hela Arktis. Ett exempel: Hund heter qinmiq och färdas med hundspann blir då qinmiqtuqtuq. Moderna ord som dator då? Qarasaujaq vilket betyder "en sak som fungerar som en hjärna".

Synd att vi inte kan hugga loss ett stycke isberg för att tina till tévatten, men blodsoppan kan vi lätt översätta till svartsoppa nu i kommande Mårten Gås tider bara för att få in rätta känslan för denna iskalla deckare och så där, är vi klara att slå upp den isgrönblå bokpärmen?

ING-BRITT PERSSON