Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag30.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Privatanställd vård- och omsorgspersonal förtjänar bättre

Publicerad: 30 April 2019, 06:04

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Den 1 april 2019 trädde en ny djurskyddslag i kraft. I samband med den nya lagen infördes också en ny sekretessgenombrytande bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen, OSL. Bestämmelsen, även kallad Lex Maja, gör det möjligt för vård- och omsorgspersonal att anmäla direkt till länsstyrelsen eller polisen om de märker att ett djur far illa hos en vårdtagare eller brukare, utan att bryta mot sin yrkesmässiga tystnadsplikt.

Men som jag tidigare lyft här i bloggen är OSL inte tillämplig i privat bedriven vård och omsorg. Privatanställd vård- och omsorgspersonal omfattas istället för sekretess av ett förbud att obehörigen röja uppgifter, alltså tystnadsplikt. Tystnadsplikten regleras i patientsäkerhetslagen, socialtjänstlagen och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Trots påpekanden från flera remissinstanser valde regeringen att inte införa någon motsvarande tystnadspliktsgenombrytande bestämmelse i de lagarna. Motiveringen löd att det inte är nödvändigt eftersom det vid tolkningen av vad som är ett obehörigt röjande har ”ansetts naturligt att söka ledning i offentlighets- och sekretesslagstiftningen”. Med andra ord att det som är tillåtet enligt OSL inte bör betraktas som obehörigt röjande för privatanställd personal. Att nu införa specifika bestämmelser för privat bedriven verksamhet skulle enligt regeringen avvika från hur bestämmelserna i OSL normalt hanteras i förhållande till bestämmelser om tystnadsplikt för privat anställda, och skapa oklarhet om hur uttrycket ”obehörigt röjande” fortsättningsvis ska tolkas med beaktande av relevanta sekretessbrytande bestämmelser i OSL.

Jag instämmer i och för sig i att regleringen bör vara konsekvent, men lika angeläget är det att den är tydlig. Särskilt som det handlar om en reglering som kan medföra personligt straffansvar om den överträds. Ett röjande i strid med tystnadsplikten kan leda till böter och i värsta fall fängelse. En konstruktion som innebär att privatanställd vård- och omsorgspersonal måste utläsa omfattningen av sin tystnadsplikt ur lagar och förarbeten som inte ens är tillämpliga i deras verksamhet, måste ifrågasättas. Inte minst mot bakgrund av att förarbetena som den baserar sig på nu har mer än 35 år på nacken och avser en lag som sedan länge upphört att gälla, nämligen sekretesslagen, OSL:s föregångare. När den skrevs var flera av de sekretessgenombrytande möjligheterna vi har i OSL idag inte ens påtänkta. En annan intressant fråga i sammanhanget är om det aktuella förarbetsuttalandena verkligen var avsedda att tolkas så långtgående som det har gjorts och om lagstiftaren verkligen menade att det skulle täcka in alla framtida lagändringar?

Offentlighets- och sekretesslagen är i sig en ganska komplex lag och bitvis svårtillämpad, även för oss jurister. Är det då verkligen rimligt att begära av vård och omsorgspersonal, utan juridisk träning, att behärska inte bara OSL, utan också den egna tystnadspliktslagstiftningen och kopplingen dem emellan – dessutom under personligt straffansvar? Majoriteten av alla privata vårdgivare i Sverige är också så små att de inte kan hålla sig med en egen jurist för personalen att rådfråga på samma sätt som kollegorna i offentlig verksamhet oftast kan. Min erfarenhet är att tystnadsplikten tas på yttersta allvar och att det finns en stark vilja att göra rätt. Då ska det också vara lätt. Privatanställd vård- och omsorgspersonal förtjänar ett tydligare regelverk.

KARIN ENGSTRÖM

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev