Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag14.06.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Psykologens makt att stänga dörren till särskolan

Publicerad: 1 november 2012, 06:15

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


En 15-årig neuropsykiatriskt funktionshindrad pojke som i svenska och matematik jobbar på nivån för årskurs 3 får inte gå i särskolan trots att både föräldrar, lärare och han själv vill det. Skolväsendets Överklagandenämnd ger kommunen rätt när den vägrat ta emot pojken i grundsärskolan med hänvisning till att särskolans målgrupp numera strikt är barn med diagnosen utvecklingsstörning.

När pojken var ungefär 11 år fann barnneuropsykiater att hans funktionshinder bäst beskrevs som lindrig utvecklingsstörning och ADHD, och några år senare adderades diagnosen autismliknande tillstånd, och läkaren bedömde att gossen hade så stora svårigheter att det var rimligt att han får undervisning enligt särskolans läroplan.  Inför årskurs 9 sökte familjen om att pojken formellt skulle skrivas över till särskolan, för att kunna få godkända betyg från grundsär och sedan gå vidare på särgymnasiet. Men kommunen följer det senaste psykologutlåtandet och den nya skollagens bokstav, och tar inte emot honom i särskolan.

På den senaste begåvningstesten WISC-4 hamnade killen precis över den magiska gränsen IQ 70 och om man trollar lite med deltesten i WISC och tar bort de som anses spegla arbetsminne och processhastighet så hamnar summan av de verbala och perceptuella deltesterna (GAI, General Ability Index) klart över 70. Exakt hur psykologen formulerade sig vet jag inte, men Överklagandenämnden skriver att psykologutlåtandet mynnade ut i att "Det finns skäl som talar både för och emot att ställa diagnosen lindrig utvecklingsstörning. De skäl som talar emot diagnosen pekar på att det kan finnas andra förklaringar till de svårigheter NN har. Slutsatsen är således att NN inte uppfyller kriterierna för lindrig utvecklingsstörning."

Men i praktiken verkar pojken pedagogsikt befinna sig på särskolans elevers nivå: "I svenska tränar han på sådant som hör till kunskapskraven för årskurs 3, exempelvis att göra mellanrum mellan orden och att använda skiljetecken. ... Han har koncentrationssvårigheter och motoriska svårigheter och orkar inte sitta stilla i mer än 10-15 minuter. Eftersom han har stora brister i finmotorik och storleksuppfattning finns det i textilslöjd en stor risk att han skadar sig. Textilläraren bedömer att han presterar som mycket svaga särskoleelever."

Överklagandenämnden avslår föräldrarnas överklagande, för att få gå i särskolan måste man uppfylla diagnosen utvecklingsstörning. Men nämnden verkar inse de orimliga konsekvenserna i detta fall och mer eller mindre uppmanar föräldrarna att begära en ny psykologbedömning. "Överklagandenämnden kan konstatera att det finns omständigheter som talar för att NN har en lindrig utvecklingsstörning. Med hänsyn till att han tidigare fått diagnosen lindrig utvecklingsstörning och att det i den senast företagna psykologutredningen framkommer tveksamheter kring huruvida diagnosen lindrig utvecklingsstörning ska ställas, kan det vara nödvändigt att ytterligare utredning görs. NNs vårdnadshavare har därefter möjligt att hos kommunen begära en ny prövning av hans framtida skolgång."

Förstod psykologen vilken makt hen hade över pojkens framtid? Makten att avgöra om killen får godkända betyg och kan gå vidare till särgymnasiet eller blir underkänd i nästan alla ämnen och därmed slussas vidare till det vanliga gymnasiets introduktionsprogram där han knappast får en undervisning anpassad till hans funktionshinder och funktionsnivå.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev