Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

fredag23.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Rätten att vara elöverkänslig

Publicerad: 26 januari 2015, 00:17

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Upplevd ”elallergi” eller ”elöverkänslighet” har den senaste veckan diskuterats flitigt i många medier, och då främst de drabbades rätt till statliga bidrag. Debattgnistan tändes av ett inslag i Smålandsnytt som tog upp de drygt 1,7 miljoner kronor som Elöverkänsligas förbund årligen får från Socialstyrelsen. Att förbundet sedan 1995 fått ekonomiskt stöd i egenskap av handikappförbund, trots att elöverkänslighet inte är en valid diagnos enligt Socialstyrelsen, beror på att bidraget grundas på antalet medlemmar, antalet lokalföreningar samt på en kombinerad definition av vad ett funktionshinder innebär:

Utgångspunkten för handikappolitiken är att funktionshinder inte ses som en egenskap hos individen utan betecknar brister i mötet mellan individens förutsättningar och miljön. Enligt Socialstyrelsen är funktionsnedsättning en "nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell förmåga" och funktionshinder är "begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen".”

Personligen har jag inga problem med att företrädare för ”elöverkänsliga” får finansiellt stöd, problemet i det här fallet är själva bidragsutformningen och att begränsade resurser används på ett kontraproduktivt, rent ohälsofrämjande, sätt. Flera läkare och också Läkarförbundet har varnat för de signaler som bidraget i nuvarande form sänder ut. Samtliga kritiker (jag läst) har dock varit väldigt tydliga med att de elöverkänsligas lidande är reellt, men att det oriktiga orsakssambandet inte bör upprätthållas och framförallt inte av Socialstyrelsen eller landsting.   

Ett exempel på missriktade och också kostsamma insatser är så kallade elsaneringar, som genomförts på flera vårdinrättningar runtom i landet. På Norrlands universitetssjukhus har flera rum elsanerats efter påtryckningar från (center)politiskt håll, varav ett rum till dags dato aldrig använts. När Västerviks-Tidningen frågade varför det lokala sjukhuset valt att bekosta en elsanering fick man till svar att kravet kom från landstinget, närmare bestämt från Akko Karlsson (MP). På frågan om det är tillbörligt att politiker sätter sig över rådande kunskap (och därmed våra sjukvårdslagar) svarar Akko att:

”..forskningen fortfarande befinner sig i sin linda och att politiken ibland behöver sina ”frontrunners”.

Också centerpartisten Mattias Larsson verkar anse att naturvetenskapen går att ignorera i det här fallet, och argumenterar för ståndpunkten så här:

..om inte strålningen vore skadlig så skulle ju inte mikrovågsugnen fungera!

Med Larssons logik så borde det således vara farligt om ett löv landar på hjässan eftersom man kan dö om man får ett stort träd i skallen.

Ingen av de citerade politikernas förhållningssätt till vetenskaplig kunskap har någon bäring i vare sig miljöpartiets eller centerpartiets officiella partilinje i frågan. Men nämnda elsaneringar har onekligen politisk grund, inte vetenskaplig eller medicinsk.

Det är givetvis mänskligt att vilja ge lidande människor vad de upplever sig behöva, frågan är om gärningen är en björntjänst eller inte. I det här fallet är det otvivelaktigt så. Att direkt eller indirekt cementera ”elallergi” som en realitet, innebär inte bara ett pådrivande av ohälsa och oro, det är också en respektlöshet gentemot psykisk ohälsa och dess följder. Tänk om sjukvården skulle sanktionera bantningsråd till anorektiker, plastikkirurgi för dysmorfofobiker eller tips på självstympande metoder till patienter med självskadebeteende –  för att det är vad patienten vill ha.

Dessutom, och inte att förglömma, understöds samtidigt en industri av ”elskyddande” och ofta väldigt dyra produkter. På en halvtimmes sökande har jag funnit allt från virvlat vatten och medaljonger till transformatorer, plastbrickor, textilier och ”skyddsänglar” som påstås skydda vid och mot elöverkänslighet. (Vill inte skicka trafik till dessa sidor så ni får googla själva).

I veckan har också paralleller gjorts till trossamfund, ”livsval” och diskriminering. Är det en mänsklig rättighet att uppleva sig elöverkänslig? Möjligen är det just så att ”el-allergiker” förfäktar rätten att vara elkänslig, snarare än rätten att få adekvat hjälp med sitt lidande? För varför vill man så ihärdigt motsäga sig en rimlig psykosomatisk orsak, som dessutom i större utsträckning kan behandlas? Kanske är förklaringsmodellen inte fin nog? Egon Reiver, ordförande för Elöverkänsligas förening i Jönköpings län, uppvisar onekligen en okunnig och lite föraktfull inställning till psykisk ohälsa:

Man kan inte vifta bort det och säga att det är psykiskt betingat eller liknande, det är inte klokt

Det är dags för politiker och myndigheter att stå upp för lidande människor på riktigt och inte bara på ett sätt som är populistiskt och enkelt. Att fortsätta prata i termer av ovetenskapliga orsakssamband gynnar endast vidare ohälsa samt skammen, okunskapen och mytbildningen kring psykisk ohälsa. En god början vore att öronmärka Socialstyrelsens bidrag till insatser som främjar kunskap och hälsa, och inte motsatsen.  
Tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev