Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag21.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Resurserna kan användas bättre

Publicerad: 27 Februari 2018, 16:40

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Som patient uppfattar man väntetid och att ligga i korridoren som kapacitetsbrist. Kapacitetsbrist är emellertid inte detsamma som egentlig resursbrist.

Skyldighetslagstiftningen ger landstingen uppgiften att tillhandahålla sjukvård till dem som behöver det. Avgörande för de krav som lagen reser är behov – inte efterfrågan. Men nya möjligheter och en expanderande privat sektor med huvudsaklig finansiering från det allmänna, skapar en glidning från renodlad planekonomi och behovsorientering till inslag av marknadslösningar. Som patient förväntar man sig  att landstingen klarar balansen mellan de båda ideologierna.

Det är naturligtvis en knepig uppgift att för det första ha grepp om vilka behov som de facto finns och för det andra veta vad det kommer att kosta att tillgodose behoven och för det tredje våga ta ut solidarisk finansiering för att tillgodose behoven utan att förlora politisk makt eller drabbas av makroekonomiska fördömanden från finansdepartementet.

Att uppskatta var och en av de tre delarna är förenat med stor osäkerhet. Och hur skall man som landsting styra och mot vilka mål – blandekonomi eller stark politisk kontroll för att hävda lagens rättvisekrav? Mot verksamhetsmål i form av uppnådd hälsa eller budget mål? Det är egentligen underligt att det över huvudtaget fungerar och att Sverige klarar sig rätt bra när man ser vilken sjukvård man får ut av de resurser som bjuds.

Frågan är om dagens begränsade blandsystem håller för framtiden. I dagsläget är det nog klart för många att organiseringen av vården är orsak till att  vi dagligen läser  i tidningarna om väntetider och brist på vårdplatser.

Huvudorsaken anges vara brist på kompetent personal trots att vi har många legitimerade läkare och sjuksköterskor. Men de verkar inte vilja jobba i landstingen. Sjukvårdshuvudmännen har länge haft ett arbetsgivarmonopol som begränsat marknadskrafternas inverkan på lönesättning och allmänna arbetsvillkor. Dåliga löner och oflexibla arbetsscheman kan förklara en viktig del av missnöjet. Men det är nog också ett produktivitetsproblem. Svenska läkare ser jämförelsevis få patienter och svenskarna gör få läkarbesök. Att det kanske finns ett uppdämt behov talar den ”skenande ökningen” av digitala läkarbesök för.

Kan man använda resurserna  bättre? Och vilka systematiska förändringar skulle krävas krävs för att en förbättrad resursanvändning skall komma till stånd?

■ Genom att göra färre fel – alltså förbättrad kvalitetssäkring
■ Genom att välja rätt åtgärd till rätt patient från början – alltså ett generellt högt kunskapsläge och konsensus om prioriteringar
■ Genom att ha färre ställtider - genom bättre kontinuitet och genomarbetade patientflöden.
■ Genom att hela tiden använda den mest effektiva metoden med stöd av utvalda nationella  vårdprogram.
■ Genom att ha arbetsplatser med låg sjukskrivning och låg personalomsättning för att bland annat slippa dyr hyrpersonal.

Vi har sett farliga och  ineffektiva flöden och bristande logistik mellan vårdnivåer. Det rapporteras om och om igen om  patienter som dör på väntelistor och vi har varit med om att få gå hem utan att den förväntade åtgärden gjorts för att man inte varit rätt förberedd i sjukvården.

De multisjuka äldre som inte har fast läkarkontakt, eller där man inte organiserat snabbspår, blir liggande länge på akuten för att sedan kanske onödigt utsättas för undersökningar som redan är gjorda.

Allt det här kokar ned till att vi i dag inte klarat ut att hantera de intressekonflikter som finns inbyggda. Medicinskt och organisatoriskt ansvar är ofta skilda. Vem bestämmer? På vilka premisser? Vilken faktor bestämmer proriteringarna och när görs de? Det är inte lätt att hävda medicinska skäl om pengarna är slut, använda på lägre prioriteter. Det är inte lätt att styra om man inte vet från början vad man har att röra sig med. Att göra rätt i vården är inte det samma som att förhandla om ett pris.

Det har inte alltid varit ¨på dette vise¨. Hur har vi kommit dit? Och hur tar vi oss därifrån? Det är dags för alla att yttra MEA CULPA, jag är medskyldig. Jag har inte följt med i utvecklingen. Jag har inte protesterat tillräckligt effektivt! Jag har inte tagit mitt politiska ansvar!

I följande bloggar kommer vi att diskutera de olika aktörernas ansvar för att resurserna används så effektivt som möjligt.

VÅRDTROJKAN –REHNQVIST, ÖRTENDAHL OCH ÅBERG

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev