Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag17.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

SBU utreder elöverkänslighet igen

Publicerad: 16 juli 2014, 18:09

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Upplevd elöverkänslighet är ett tillstånd där inte Socialstyrelsen riktigt vet vilket ben de skall stå på. Å ena sidan tror inte SoS på att de upplevda symtomen beror på svaga elektromagnetiska fält, man tror på upplevelsen av symtom men inte på patientens förklaring. Å andra sidan ger Socialstyrelsen 1,7 miljoner i statsbidrag till Elöverkänsligas förbund. SoS godtar upplevd elöverkänslighet som en funktionsnedsättning, och därmed kan det vara aktuellt att be vården om rehabiliterande hjälpmedel.

Ett fåtal kommuner lämnar bidrag för elsanering av patienters hem, de flesta kommuner gör det inte. En del sjukvårdsinrättningar ordnar elsanerade patientrum, några skaffar flyttbara skärmande baldakiner, en Faradays bur i tyg med invävda silvertäckta koppartrådar, medan andra sjukhus väljer att inte sanktionera dessa patienters vanföreställning.

Man kan förstå att beslutsfattare i vården inte vill hålla i yxan själva utan vänder sig till kunskapscentrum SBU för råd. SBU har förra året gått igenom den vetenskapliga litteraturen och funnit att det inte finns några studier på effekten av elsanerade vårdrum, men däremot hittade SBU provokationsstudier som tolkas som ”att elöverkänsliga inte kan avgöra om de exponeras för elektromagnetisk strålning, bättre än förväntat vid ren gissning” och att det ”inte finns stöd för att elektromagnetiska fält har fysiologisk påverkan på personer som identifierar sig som elöverkänsliga”.

Nu i år har SBU svarat på en ny fråga i ämnet, denna gång från Lena Nazzal, rehabchef vid Primärvårds- och rehabcentrum Landstinget Kronoberg. Med anledning av att personer som upplever sig elöverkänsliga via patientföreningen efterfrågat olika hjälpmedel med landstingsfinanisering har Kronoberg bett SBU undersöka om det finns ”Evidens för nytta/effekt av hjälpmedel för elöverkänsliga t ex slangtelefon, nätfrånkopplare”.

Upplysningstjänsten har inte hittat några studier av slangtelefon och/eller nätfrånkopplare för personer med upplevd elöverkänslighet. Så här skriver SBU: ”Elöverkänslighet är inte en medicinsk diagnos enligt Socialstyrelsen, utan ett samlingsnamn på symtom som de drabbade individerna själva kopplar ihop med exponering för elektromagnetiska fält. Elöverkänslighet är dock klassificerat som en funktionsnedsättning. Vid en funktionsnedsättning kan man ha rätt till hjälpmedel. Två tänkbara sådana hjälpmedel är slangtelefon och nätfrånkopplare.”

SBU sökte i PubMed, Embase, och Cochrane. ”För lämplig sökterminologi kontaktades Elöverkänsligas Riksförbund och Strålskyddsstiftelsen via mejl. Endast Strålskyddsstiftelsen svarade. För nätfrånkopplare angavs ”demand switches” eller ”main supply interruptors” och för slangtelefon/elsanerad telefon angavs ”tube phones”, ”speaker phones”, ”phone filters”, ”screened wires”. Dessa termer användes vid litteratursökningen.”

”Upplysningstjänstens litteratursökning har totalt genererat 776 träffar. Vi har läst alla abstrakt. Av dessa har fyra artiklar bedömts kunna vara relevanta och lästs i fulltext. Då ingen artikel faktiskt tog upp nätfrånkopplare och/eller slangtelefon är det inte möjligt att besvara frågeställningen.”

Det är lite förvånade att SBU lägger tid på att litteratursöka igen, då man redan efter förra vändan visste att den vetenskapliga litteraturen starkt talar emot att elöverkänslighet som fysiskt fenomen existerar (symtomen förstås bättre som en psykisk nocebo-effekt). Det påminner en del om när Riksdagens utredningstjänst nyligen, på riksdagsman Jan Lindholms (MP) begäran, utrett frågor om chemtrails inte bara en, utan två gånger.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev