Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Sinnesfridens ändhållplats i vården av de äldre

Publicerad: 27 Maj 2020, 06:26

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Jag har debatterat beredskapsfrågor under många och långa år. Det har hänt att en och annan kallat mig både alarmist och utopisk när jag dundrat på för att regionerna ska stärka sin beredskap. Kanske har även någon skrattat i mjugg och för sig själv trallat ”det händer inte oss”. Understundom har jag snuddat vid tanken att jag kanske navigerat mig fel och att det kanske hur konstigt det än kan verka, finns hemliga beredskapskommandon gömda i underjordiska bergrum på avlägsna platser.

För några år sedan läste jag en pandemiplan för Sverige. Den beskrev behov av rask upprustning då oförmågan att agera resolut vid en pandemi låg som en våt filt över planen. Jag ska erkänna att jag inte själv såg en pandemi som det första och största hotet mot Sverige, Norden, Europa och världen. I takt med larmen om vårdplatsbrist och en urholkning av antalet iva-platser så gick jag tillbaka till pandemiplanen och jämförde den med ett antal regioners katastrofplaner. Ingenstans hittade jag någon beskrivning om tillgängliga resurser – exempelvis insatsklara ambulanser vid en större olycka. Eller vilken reservkapacitet som fanns vid en katastrof, där sjukvården med snabba ryck måste ställa om. Den civila beredskapskapaciteten var sedan länge ett minne blott.

Nåväl, jag tycker att jag varit mentalt väl förberedd på det mesta i form av möjliga olycks- och katastrofscenarier. Även pandemier har jag behandlat i mitt sinne. Jag var dock helt oförberedd på vad jag närmast kan beskriva som existensiell samvetsstress. Situationen för de äldre, de allra mest sköra och utsatta tror jag kommer sätta spår för livet för många av oss som har livräddning, tröst och bot i vårt DNA.

Aldrig kunde jag föreställa mig att läsa om vårdboenden som på order av högre ort inte ringde alarmeringen vid akuta sjukdomstillstånd. Äldre svårt sjuka som i flera fall redan på förhand inte bedömdes uppfylla uppsatta prioriteringkriterier. Aldrig kunde jag föreställa mig äldreboenden där personalen inte hade skyddsutrustning utan mötte ambulanspersonal helt oskyddade, där smittan spred sig som en löpeld, där upp till 70% av personalen i skov var sjuka.

I pandemis relativa linda har jag klivit av vid en ändhållplats, där är vi säkert är många som kommer fundera på hur snabbt ett samhälle kan förändras i synen människoliv. Där sortering, prioritering och en cementerad platsbrist blev nitlotten för vissa. Jag hade gärna sett att Sverige i ett tidigt skeende hade tillämpat Hammaren & Dansen – om inte annat för att ge andhämtning till en milt sagt hårt ansträngd sjukvård, vars vårdskuld växer för varje sekund.

Denna gång är det de äldre. En annan gång kanske det är ...

HENRIK JOHANSSON

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev