Sista bloggen - tack och adjö efter elva år

Jag är tacksam för att Dagens Medicin gett mig en tvållåda att agitera från, en manege där jag kunnat rida mina käpphästar under mer än tio års tid. Nu går jag vidare och blir krönikör i Dagens Samhälle och vill i denna sista bloggtext säga farväl till Dagens Medicins läsare med återblickar på några ämnen denna blogg tagit upp genom åren.

Boken Salvekvick och kvacksalveri gav mig inspiration att skriva om olika former av alternativmedicin. I första hand har jag velat rikta ljuset mot humbug och pseudovetenskap som tagit sig in till universiteten, politiken, journalistiken och den skattefinansierade vården.

Det har kunnat handla om professorer vid Göteborgs Universitet som gjort reklam för broccolipiller, om homeopatiforskning på Mittuniversitetet, om magisk handpåläggning på Huddinge, om ”kritiska djurstudier” vid Uppsala Universitet, om Feng Shui på IVA i Borås, om forskning vid ”Kraniosakralgrenska Kvackademin” och chakrabalansering på sjuksköterskeutbildningen.

Ett tema jag återkommit till många gånger har varit religiös antroposofisk medicin, där vi nu äntligen ser slutet på årtionden av skattefinansierad homeopati. Vidarkliniken bantar sin verksamhet när det ena landstinget efter det andra avslutar sin avtal, och om några år går dispensen ut för deras oreglerade magiska preparat.

Den legitimerade yrkeskategori bloggen haft häftigast debatt med har varit kiropraktorerna. Det har handlat om yrkets pseudovetenskapliga rötter, om risken för stroke vid ”justering” av ”subluxerade” nackkotor och ogrundade påståenden om hur kiropraktik skulle bota olika barnsjukdomar, något som en del legitimerade kiropraktorer ännu hävdar. Debatten hade i vart fall det goda med sig att kiropraktor Hanna Brus blev min vän och började som bloggare här på Dagens Medicin.

Ett annat tema har varit patienter med MOS, medicinskt oförklarade symtom, som är svåra att hjälpa både för allmänläkare och organspecialister. I brist på tydliga svar söker sig dessa patienter ibland till någon av de pseudodiagnoser som är på modet. Men modet skiftar; elallergi och amalgamsjuka ersätts av inbillade kroniska infektioner (borrelia, candida, TWAR, Morgellons) eller pseudoendokrinologi som ”hypotyreos typ 2” och ”trötta binjurar”.

Vad gäller borrelia och hypotyreos har det i bloggen enbart framförts den syn som delas av landets infektionsläkare och endokrinologer. Men när det kommer till den enligt SBU och Socialstyrelsen evidensfattiga frågan om behandling av kroniskt trötthetssyndrom (”ME”) finns det ingen internationell konsensus, och jag har upplevt argumenten från den bio-psyko-sociala sidan mer övertygande. Då hamnar man på kollisionskurs med svenska ”ME”-mottagningar och med patientföreningen.

Det gick så långt att en av de mest aktiva ”ME”-företrädarna på ResearchGate publicerade en ”vetenskaplig” artikel om mitt bloggande. Till slut tyckte redaktionen på Dagens Medicin att det blev obalanserat med så många bloggar i förhållande till få redaktionella artiklar om ”ME”. Jag fick därefter hitta andra fora för att publicera texter om kroniskt trötthetssyndrom.

Ett område där jag något ångrar att jag så hårt tog ställning för det medicinska etablissemanget var svininfluensavaccineringen. Även om H1N1 är en otrevlig influensa som kan döda även tidigare friska människor, så var den ändå inte en ny Spanska sjukan. Jag har själv haft två patienter som drabbats av Pandemrix-narkolepsi, och det är en pågående tragedi. Sett i backspegeln hade det förmodligen varit klokare att bara vaccinera riskgrupperna. Dock hade myndigheterna i så fall förmodligen fått kritik från andra hållet, från föräldrar vars friska barn dött av influensan för att de inte fått vaccin.

Andra bloggtexter har kritiserat olika företag i sjukvårdsbranschen. Det har varit en brokig skara med bland annat hälsokostförsäljare, Funktionell Medicin, TNS-dressar för rörelsehinder, mystiska tinnitusplåster, frekvensmedicin, holistiska privatsjukhus och blodtestning à la carte.

Under hundpromenad med en kollega, skolläkare på särgymnasiet, fick jag höra en märklig historia om att skolan börjat använda ”Faciliterad kommunikation”, där utvecklingsstörda elever utan eget språk låtsaskommunicerade genom att personalen använde elevens hand för att skriva på tangentbordet, och inbillade sig att det var eleven som uttryckte sig. Tipset ledde till en lång serie bloggar om historien bakom FC och hur humbugmetoden till sist alltid verkar sluta i falska anklagelser om övergrepp.

Frågan om rituell omskärelse av späda pojkar har synats vid flera tillfällen. Här tappar många socialister och liberaler huvudet och låter religiösa gruppers intressen övertrumfa barnets individuella rätt till religionsfrihet och kroppslig integritet. Och man lämnar därmed öppet mål för Sverigedemokraterna som här hamnar på barnens sida tillsammans med Barnombudsmannen och barnsjukvårdens företrädare.

Slutligen vill jag nämna ett bloggtema där jag ser en tydlig förbättring år för år: rikspolitiken har vad gäller vård och hälsa stadigt blivit mer rationell. I riksdagen finns inte som förr stöd för homeopati, elallergi eller amalgamsjuka. Varje år har jag vadat genom motionsfloden, och i år hittade jag blott två pseudovetenskapliga förslag: en S-märkt motion med desinformation om hypotyreosvård och en från SD om dietbehandling av cancer. Det går åt rätt håll.

Tack för ordet.

MATS REIMER