Susanna Sandberg: Sjukvårdspersonal och kafferaster är lite känsligt

”Stör jag dig i din kafferast nu?” frågar patienten när jag kommer in i rummet, tre minuter efter det klockslag som står i kallelsen.

De senaste sju minuterna har jag läst hans långa journal och kollat upp vårdprogrammet för melanom. Visst har jag druckit några klunkar kaffe också, stående vid kaffemaskinen, men det var inte mycket till rast. Det gör mig inte så mycket, jag kanske hinner fika lite mer en annan dag.

Om patienter skämtar eller säger något konstigt, stressade i den obekväma situationen att klä av sig för en främmande, brukar jag inte hänga upp mig på det.

Men den här dagen får jag kommentaren om kaffet i vrångstrupen och den går inte att svälja ner. Det är något med kafferaster och sjukvårdspersonal som är lite känsligt. Det är lite opassande att sitta ner i grupp och dricka kaffe och ha trevligt, när det samtidigt finns sjuka människor att ta hand om. Mot min vilja känner jag mig skyldig, fast jag inte är det.

För att jobba effektivt och inte göra misstag och för att orka i längden, är de flesta överens om att det är viktigt med pauser i arbetet. 

Ändå kan jag inte låta bli att bli lite illa till mods när jag hör skrattsalvorna från klinikens fikarum eka ut i korridoren, där våra patienter sitter och väntar. En del är oroliga eller har ont, andra har klåda på hela kroppen. Och medan de sitter där med sitt lidande så får de höra slammer och prat och glada röster från personalrummet. 

Borde jag gå in i fikarummet och hyssja: ”Hallå skratta inte så högt, det hörs ut i korridoren”? Får man ha roligt på jobbet när man jobbar med sjuka? 

Jag läste en insändare i en lokaltidning där en man framförde åsikten att alla som jobbade i vården borde hoppa över samtliga fikaraster fram tills alla vårdköer var avbetade. Visst kan man förstå hur han tänker. Jobba undan, och sedan vila. Det vore skönt om det vore möjligt, men tyvärr är det inte det, eftersom vårdbehoven aldrig kommer att ta slut. Så vill vi ha rast så måste vi ta oss den tiden, helt enkelt. Varför just anställda inom vården borde hoppa över raster är egentligen konstigt, det tror jag inte någon skulle kräva av andra yrken.

Jesus, till exempel, tog pauser och lekte med sina lärjungar. När han fick kritik för det påpekade han tålmodigt att han behövde både vila och lek för att kunna prestera när det behövdes, och jämförde med en pilbåge, som inte kan vara spänd hela tiden om den ska fungera, då blir det ingen kraft i den. Leken behövs för kropp, själ, och ande menade han.

Jesus hade säkert gett min patient ett tålmodigt och pedagogiskt svar för att försvara sin rast. Inte som jag, som blir tyst, tills patienten frågar: ”Var jag oförskämd nu?”

Och Jesus hade inte svarat: ja.

För Jesus hade sörplat kaffe och flamsat i godan ro, blivit en kvart sen till patienten, som inte hade klagat, eftersom Jesus var på ett strålande humör och fixade alla hans problem. Och så gör jag också nästa gång. Amen.

Det här är en gästkrönika av Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.