Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag20.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Skall barn begära könsbekräftande kirurgi via domstol?

Publicerad: 17 Juli 2018, 09:27

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


När regeringen under våren sände ut lagförslaget om ”vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen” gav de remissinstanserna extremt kort tid att inkomma med med svar, knappt två månader. JO klagade över den korta remisstiden och SKL hade ”kraftfulla invändningar mot den korta remisstid som givits till denna promemoria som innehåller nya lagförslag. Det kan svårligen uppfylla den grundlagsfästa beredningskravet i regeringsformen. En så kort remisstid torde kräva särskilda skäl. Det är svårt att se att några sådana föreligger … SKL har inte möjlighet att svara på den korta remisstid som angetts”.

Det finns minst tre andra lagar som reglerar ingrepp i genitalia, lagen om frivillig sterilisering, förbudet mot könsstympning av kvinnor och lagen som gör det tillåtet att enligt religion/tradition skära bort pojkars friska förhud även när de är för unga för att uttrycka medgivande. Det nya lagförslaget blir ytterligare komplicerat då man försöker täcka in två helt olika medicinska frågeställningar: å ena sidan personer med helt frisk kropp som lider av att den inte stämmer med upplevd könsidentitet (könsinkongruens som leder till könsdysfori), å andra sidan personer som genom sjukdom har en onormal utveckling av inre och/eller yttre könsorgan (DSD, disorders of sexual development).

Några av remissvaren reproducerar myten om att barn som föds med missbildningar i könsorganen utsätts för onödig kirurgi i Sverige. Ann-Sofie Hermansson (S) underkänner den vård som ges av Sveriges fyra DSD-team och beskriver ”barn med medfödda avvikelser i könsutvecklingen som fortsatt opereras utan samtycke trots att det inte är medicinskt nödvändigt. … Enligt Göteborgs Stad och representant i Göteborgs Stads HBTQ-råd behöver frågan utredas vidare så att även barn med medfödda avvikelser i könsutvecklingen kan åtnjuta samma rättigheter och skydd enligt lag som barn med könsdysfori”.

Vad gäller barn med DSD medför det nya lagförslaget inte stora förändringar, och DSD berörs inte vidare i texten nedan. För den kraftigt ökande patientgruppen med könsdysfori går förslaget i huvudsak ut på att det skall bli lättare att få tillgång till könsbekräftande kirurgi, att beslutet för de vuxna fattas av lokal vårdgivare och inte längre centralt av Socialstyrelsens Rättsliga råd, att barn med könsdysfori kan opereras efter ansökan hos Socialstyrelsen och att barn över 15 år kan opereras utan målsmans samtycke.

Lagförslaget innebär att en, trots att Sverige bara har två juridiska kön, inte behöver välja könsidentitet som man eller kvinna. Det viktiga är att ”personen upplever att kroppen inte överensstämmer med könsidentiteten och personen måste antas komma att leva i samma könsidentitet även i framtiden”. Det föreslås inte längre krävas att ”en person ska uppträda i enlighet med det upplevda könet … Ett sådant krav riskerar att påtvinga personer ett visst beteende utifrån andras upplevelse om hur ett visst kön ska uppträda”. Regeringen vill alltså ta bort dagens krav på ”Real Life”, att patienten före kirurgin klarat att leva en viss tid i sin önskade könsroll/könsidentitet.

Vilken instans i vården som skall fatta beslut om kirurgi för de vuxna specificeras inte i lagförslaget, men den som nekas kirurgi föreslås kunna överklaga till Socialstyrelsen och vidare till förvaltningsdomstol (och efter prövningstillstånd till kammarrätten). I promemorian tänker man sig att könsbekräftande operation av barn, inklusive sterilisering, bara skall ske i undantagsfall och efter beslut av Socialstyrelsen, men man vill inte lagfästa en nedre åldersgräns eller kräva föräldrars samtycke för de som fyllt 15. Även 15-åringar skall själva kunna överklaga i domstol.

De flesta remissinstanser har inte stora invändningar vad gäller könsbekräftande kirurgi till vuxna patienter, inte heller om att operation kan erbjudas de som varken identifierar sig som man eller kvinna. Däremot blir motsättningarna tydliga när det kommer till irreversibla ingrepp på barn med könsdysfori. Några av remissinstanserna har hamnat i voteringar där minoriteten reserverat sig.

Statens medicin-etiska råd, SMER, ”avstyrker förslaget att personer under 18 år, under vissa förutsättningar, ges tillgång till sådana kirurgiska ingrepp i könsorganen som föreslås i promemorian”. Men Anders Åkesson (MP), Barbro Westerholm (L) och Åsa Gyberg-Karlsson (V) reserverade sig, då de ansåg att de under 18 kan opereras och de fyllda 15 kan ansöka själva utan vårdnadshavares bifall. Även i Jönköpings kommun blev det omröstning; kristdemokrater och moderater ansåg inte att kirurgi före 18 år var lämpligt, men de förlorade.

De flesta medicinska remissinstanser är negativa till att operera barn med könsdysfori. Akademiska Sjukhuset skriver att ”Trots lagstiftarens välmening, att erbjuda ungdomar möjlighet till kirurgiska ingrepp för att minska lidandet och förbättra livskvaliteten, ser vi att förslagets risker väger tyngre än eventuell nytta för patienter med könsdysfori”. Karolinska Universitetssjukhuset svarar att det finns varken vetenskap eller beprövad erfarenhet vad gäller könsbekräftande kirurgi på barn under 18 år, och framhåller att denna patientgrupp ”växer och blir allt brokigare … [och] cirka en tredjedel av unga med könsdysfori har diagnoser inom autismspektrum”.

Karolinska Institutet och de Nationella DSD teamen i Sverige ”är negativa till en sänkning av åldern för avlägsnande av könskörtlarna eftersom detta är ett irreversibelt ingrepp med oåterkalleliga konsekvenser”. Sahlgrenska Universitetssjukhuset skriver att ”personer med [könsdysfori] har normal hormonell funktion och utveckling av könsorganen. … Den medicinska professionens diagnostik bygger i stor utsträckning på patientens egen berättelse … ett av de svåraste besluten inom medicinen är att de genitala kirurgiska ingreppen är irreversibla, dvs. man tar bort normalt fungerande kroppsdelar för att ersättas med konstruerade organ som i dagens läge aldrig blir helt fungerande”. SU varnar för att ”barn under 18 år … kommer att utsättas för en behandling där vi saknar kunskap om konsekvenserna”.

Man får intrycket att sjukvården som skall utföra behandlingarna sätter primum non nocere, att inte riskera att skada, i första rummet, medan andra instanser ser könskirurgi som en rättighetsfråga. MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, tycker inte att det skall krävas synnerliga skäl för könsbekräftande kirurgi på barn, eftersom ”barnets bästa enligt barnkonventionen innefattar att respektera barnets rätt till sin identitet”. Folkhälsomyndigheten hänvisar också till barnkonventionen när de anser att kriterierna för synnerliga skäl bör ”utformas så att de i största möjliga utsträckning omfattar barnets rättigheter att bestämma om sin situation”.

RFSL och dess ungdomsförbund tycker ”det är mycket olyckligt att personer under 18 år tvingas ansöka om tillstånd hos Rättsliga rådet samt att det måste finnas ’synnerliga skäl’ för ingreppet”. De vill att ”Rättsliga rådet, utifrån bristande kompetens och lågt förtroende bland både transpersoner och könsutredningsteam, fråntas sin roll som beslutsfattare gällande könsbekräftande underlivskirurgi ”. RFSU ”finner det olämpligt att barns vårdbehov kan komma att nekas på grund av vårdnadshavarnas eventuella oförmåga att sätta barnets vårdbehov främst”.

Mest fokuserade på barns självbestämmande är ändå Rädda barnens ungdomsförbund. ”Vår organisation menar att barn mellan 15-18 år som under en längre period lidit av könsdysfori och därmed har behov av vård som huvudregel bör ha rätt till vård. Vi vill därför slopa formuleringen om ’synnerliga skäl’. … Vår åsikt är tydlig: vuxna kan, får och bör ej äga ensamrätt till definitionen av barnets mognad”.

Man kan fundera över om Rädda barnens ungdomsförbund även vill sänka gränsen för när cis-personer får sterilisera sig. Att den lagen satt gränsen vid 25 år beror rimligen på att för de flesta av oss har inte hjärnan avslutat sin utveckling förrän flera år efter myndighetsdagen, och prefrontalcortex med konsekvenstänkande anses vara det sista som mognar. Och sannolikt är vi alla, oavsett ålder, rätt dåliga på att förutse hur vi kommer att känna och tänka i framtiden. Primum non nocere.

MATS REIMER

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev