Skenet bedrar. Vårdtrojkan sammanfattar del 2

Skenet bedrar Om inget görs missar vi tåget igen

En allegori.

Vårdtrojkan har gått ronden och försökt bedöma tillståndet hos patienten SHS (Svensk Hälso- och Sjukvård)

Är SHS ett fall som är i behov av vård och behöver hjälp? I så fall - är det akut? Finns det någon vetenskap  som visar vad som bör göras? Idéer saknas inte.  Det finns trots allt evidens om hur hälso- och sjukvård kan organiseras för bättre resultat –  även om det spretar. Men överföring till praktik är sorgligt eftersatt . Man är helt enkelt inte överens  – Vem gör Vad och När

Tidigare har SHS tyckt att hen klarat sig bra själv, SHS hade under århundradena utvecklats hierarkiskt och anpassats till lokala förhållanden. Målbilden och förväntningarna var att vara tröstande och lindrande för alla i behov av vård och utan privatekonomiska gränser. Och det klarade man trots allt rätt bra.. För det mesta kunde man också bemöta sina patienter väl och anpassa vården efter patienternas egenart.

Nu är förväntningarna annorlunda: Förutom att trösta och lindra förväntas SHS kunna fungera så att patienternas hälsa förbättras alltså  förebygga och   bota .”

. Brytpunkten – ny metodik och ny teknik -  kom förstås smygande men var ovedersäglig efter 1960-talet . Hur togs paradigmskiftet om hand? Det fanns ”early adopters” men tillvaratagandet av landvinningarna som räddade liv gick trögt.

Ett exempel :De första infarkt avdelningarna skapades 1968 i Borås och på Serafimerlasarettet. Det behövdes  hjälp av privata donationer för tillskapandet. Det dröjde nästan 20 år till dess att två av universitetssjukhusen organiserade infarktvården enligt moderna principer.

SPRI- sjukvårdens  planerings och rationaliseringsinstitut hade egentligen som uppgift att  systematiskt bevaka att de nya teknikerna togs tillvara SPRI orkade inte med uppgiften. I stället blossade revirstrider och alla skulle basera sina beslut på egna underlag .

Den nystartade myndigheten SBU fick ett uppdrag ”Alert” för att ta hand om och värdera nyheter. Alert fick emellertid som huvudinriktning att ifrågasätta evidens och kostnadseffektivitet. Visst fanns det skäl till att vara skeptisk. Många ”Boys Toys” fanns parkerade på sjukhusen utan att användas.

Ädel och psykiatrireformerna var väl ett svar på paradigmskiftet , Det tog ett tag  och de infördes  först i början av 1990-talet och utan egentlig hänvisning till att reformerna skulle innebära inte bara en vård som var kostnadseffektivare utan också kvalitetshöjande.

Så här när man ser i retrospektroskopet kan man ändå undra om det skall fortsätta att vara så att det tar i snitt 14 år för en metod som räddar liv blir etablerad.

Vi har faktiskt just nu ett pågående nytt paradigmskifte . Med de nya genetiska och biologiska behandlingarna kan man inte bara bota utan också förebygga en rad invalidiserande  eller dödliga tillstånd . Man kan också i större utsträckning individualisera behandlingar och begränsa NNT ( numbers needed to treat)-

Ett samlat grepp för att möta de behov av resurser, personal, teknisk infrastruktur och vårdorganisation som uppkommer som effekt av de framgångarna måste  tas för att undvika att SHS igen är riggat för gårdagens möjligheter.

. Valhäntheten då kanske också är orsaken till att SHS tog till den enkla vägen att låta näringslivet till stor del stå för utveckling och utvecklingskostnader till dess det spårade ur. Hela SHS ( personal som behandlar och vårdar, administratörer och politiker) har ansvar för att det spårade ur.

För att i möjligaste mån minska risken för att SHS agerar reaktivt och för sent  behövs en  medveten kompetensutvecklings- och bemanningsstrategi, teknikinvesteringar som följer kunskapsutvecklingen , adekvat prioritering och resursallokering. Och kompetent och handlingskraftig ledning.  Och resurserna skall  spegla behoven, de möjliga resultaten och den  grundläggande tanken på rättvis tillgång till vård. Allt skall sedan rymmas inom ”den samhällsekonomiska ramen” som i sin tur skall vara demokratiskt förankrad..

För resurstilldelning behöver SHS kompetensen att argumentera på ett sätt som är transparent och enligt prioriteringsprinciperna för rätt tilldelning.

Frågan är om SHS har den insikten när behovet av förändrad målbild uppstår på grund av de stora medicinska framsteg. Finns ledningskraft?  Är satsningen på förstärkt primärvård ett sätt att möta kraven?,

Nu känner sig SHS således inte riktigt bra. SHS vet inte vart hen skall vända sig. Är det staten som kan hjälpa SHS? Eller är det fortsatt frihet under ansvar som gäller med det grundlagsenliga kommunala självstyret i ryggen? Staten/Regeringen visar handlingskraft genom att utnyttja sitt privilegium: att utse utredningar, och göra ekonomiska punktinsatser men missar möjligheten till styrning genom uppföljning mot ett mål som man är överens om. Både staten och SHS själv följer upp och agerar på pinn- och peng nivå men kliar sig i huvudet när det gäller det lagfästa målet hälsa och jämlikhet – rättvis sjukvård!

Vårdtrojkans bedömning är att  för det första är SHS är multisjuk och i behov av akut hjälp, och för det andra  att SHS innerst inne håller med om det. SHS gruvar sig mest för att behandlingen kommer att vara smärtsam och  handlingsvägarna alltför många.

SHS mår också dåligt av insikten att det är SHS själv som kanske i egenskap av räkmackegenerationen har skapat sakernas tillstånd.

SHS huvudsymptom är att det inte finns något huvudsymptom utan en massa symptom samtidigt som SHS egentligen känner sig stark och modig. På vårdpersonalsidan finns fortfarande kompetens.

Men hur skall man förklara och försvara att det fallerar på personalbemanningssidan, med bemötandet, med kommunikationssystemen, med bristande helhetssyn och samverkan. Att man saknar tillit och att det inte verkar som om man hjälps åt. Att många tappat sugen och saknar arbetsglädje. Att gamla kunskaper som ledde till att SHS fungerade och utvecklades helt enkelt glömts bort. Som att t.ex. Följa upp det man gör.

I Sveriges Radios program ”Kropp och själ” 26/5 diskuterades sjukvården utifrån det förhållandet att det som förut betecknades som sommarsituation med åtföljande personal/platsbrist numera är normaltillstånd.

Än så länge finns det faktiskt sjuksköterskor men de väljer att inte jobba på schema i den offentliga vården. De flesta tycker sannolikt att man som anställd i den med  offentliga medel bedrivna vården har roligare arbetsuppgifter än som stafett och också teoretiska möjligheter till en bra personalgemenskap. Men det funkar bara ibland. Cheferna har för många medarbetare för att kunna leda., skiftarbete är ingen höjdare för de flesta, se på industrin hur skiftarbete kompenseras. Och otvetydigt får man bättre betalt som stafett och vart tog det goda humöret vägen?

Är det konstigt att hänvisning till ” kallet ” inte funkar, det är väl egentligen omoraliskt att i detta läge bara lita till kallet, även om de flesta håller med om att lite kall inte skadar. Att veta med sig att man gör ett bra jobb när man anstränger sig är inte fel.

I radioprogrammet talades om att man måste göra om från grunden och anpassa till de nya möjligheter som finns i vård och behandling utifrån patientens behov och väg genom sjukvården

Var finns engagemanget?

Det är cyniskt och omoraliskt att inte inse att SHS-patienten faktiskt kan dö genom passiviteten hos staten, ignoransen hos arbetsgivarna och bristen på ansvar/engagemang hos personalen i meningen: vi har ett viktigt uppdrag .

VÅRDTROJKAN –REHNQVIST, ÖRTENDAHL OCH ÅBERG