Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Slopa rehabiliteringsgarantin och inför en "utredningsgaranti"

Publicerad: 7 mars 2013, 18:23

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


2008 upprättade regeringen den så kallade rehabiliteringsgarantin med syftet att minska sjukskrivningar relaterade till psykiska diagnoser och sjukdomar i rörelseapparaten. De diagnoser man främst riktade in sig på var lindrig eller medelsvår psykisk ohälsa och icke-specifika rygg- och nackbesvär. Åtgärderna i rehabiliteringsgarantin inkluderar KBT för patienter med psykisk ohälsa och Multimodal Rehabilitering (MMR) för patienter med smärtproblematik, varav sistnämnda är textens fokus.

Som många av er säkert redan läst och hört så har de utvärderingar av garantin som hittills gjorts inte påvisat några uppmuntrande resultat. Tvärtom, har resultaten indikerat att åtgärderna till och med kan öka sjukskrivningarna bland smärtpatienterna. Men trots dystra siffror anslog regeringen, för året 2012, ytterligare en miljard till rehabiliteringsgarantin. Professor Rolf Sandell och lektor Gunnar Bohman har i veckan adresserat satsningen i en debattartikel i SvD:

"Regeringens rehabiliteringsgaranti, att minska sjukförsäkringskostnaderna med hjälp av KBT vid psykiska besvär och multimodal rehabilitering vid smärtproblematik, har visat sig vara ett gigantiskt misslyckande. Trots detta fortsätter regeringen att spendera miljarder på rehabiliteringsgarantin, samtidigt som man mörkar utvärderingsresultaten"

Christer Nyberg, ordförande i patientföreningen Svenska Ryggföreningen, har också i veckan skrivit en artikel i ämnet med rubriken: " Regeringens rehabilitering av ryggar ett miljardfiasko".

Men är rehabiliteringsgarantin endast ett fullfjädrat misslyckande, och i så fall varför? Är det inte rimligt att patienter med långvariga smärtbesvär behandlas med multipla åtgärder då smärta ofta har flera påverkansfaktorer? Jo, det är det, men med betoning på adekvata åtgärder i kombination med utvärderingar samt eventuella omvärderingar inom rimliga tidsramar.

Det essentiella och det som (oftast) saknas i ekvationen är en kompetent utredning av patientens besvär. Majoriteten av patienter med långvarig smärta (inklusive rygg- och nackbesvär) saknar specifik diagnos (eller är feldiagnostiserade) och hamnar därmed i en heterogen slaskgrupp med "icke–specifika" besvär. En grupp där patienterna med all säkerhet lider av flertalet skilda besvär och som således behöver skilda åtgärder. En grupp där troligtvis många fler skulle kunna diagnostiseras eller i alla fall bedömas bättre.

Smärta är allt annat än lätt och många faktorer bör beaktas vid val av åtgärder, och för många besvär saknas dessutom bra behandlingar, men för att ha en rimlig chans över huvudtaget till goda resultat måste det initiala underlaget vara så kompetent som möjligt. Som rehabiliteringsgarantin är utformad idag riskerar patienter att förvaras i ett långt åtgärdsprogram som i värsta fall är helt fel från början. Till vems vinst kan man fråga sig? Inte patientens i alla fall.

I stället borde man lägga resurser på att öka kompetensen kring smärtdiagnostik samt se över hur befintlig kompetens kan nyttjas mer effektivt. Varför inte komplettera, alternativt ersätta, rehabiliteringsgarantin med en "utredningsgaranti" och satsa på ett vettigt steg 1 innan steg 2?

Är det inte orimligt på alla sätt och vis att försöka träffa en så komplex måltavla med en pilbåge som är oladdad?

Tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev