Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Socialdeterminism eller: Behövs pappor?

Publicerad: 25 februari 2008, 08:27

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Som medlem av barnläkarföreningen får man på köpet tidskriften Acta Pædiatrica, vilket tyvärr inte är den mest spännande pediatriska tidskriften (jag gillar bäst engelska Archives of Diseases in Childhood).

I senaste numret av Acta läser jag med viss förvåning en artikel som lika gärna kunde ha publicerats i en socialvetenskaplig tidskrift som i en medicinsk.

Tre svenska och en australisk författare har gjort en sammanställning av studier som undersöker närvarande fäders betydelse för barnens vidare funktion i livet. Artikeln säger rent ut att man söker bevisa den självklara(?) primärhypotesen att närvarande fäder är bra för barnen. Nu skulle väl Karl Popper invända att man i stället borde leta efter studier som kunde falsifiera denna hypotes, men à la bonheur, låt oss se hur det gick.

Till sin lycka finner författarna stöd för det de vill komma fram till. Närvarande engagerade biologiska fäder är korrelerat till en mängd positiva saker för barnen, främst mindre beteendeproblem hos pojkar och mindre psykiska besvär hos unga kvinnor. Om närvarande styvfäder kan vara lika bra är mindre tvärsäkert, då de studierna var få.

Men. I artikeln diskuteras inte en enda gång frågan om den korrelation man funnit verkligen är ett orsakssamband – det är helt enkelt inget man ifrågasätter. Såvida man inte läst Judith Rich Harris bok Myten om föräldrars makt, där hon övertygande visar att man bör akta sig för att acceptera sådana här samvariationer som bevis för att det ena (närvarande pappa) är det som leder till det andra (mindre problem av olika slag).

För jag tycker att de beskrivna fynden är helt förenliga med en annan hypotes: pappor som sticker sin väg gör det ibland på grund av egna funktionshinder/personlighetsfaktorer, som är ärftliga, och därför är frånvarande far en markör för att ha genetiska riskfaktorer som kan bidra till beteendeproblem (för pojkar) eller psykologiska/psykiatriska problem (för unga kvinnor). ADHD är ett självklart exempel på en sådan riskfaktor, liksom inlärningssvårigheter, bipolär sjukdom och autismspektrumstörning.
Vill man undersöka om effekten av en frånvarande fader är skild från de gener han till 50% delar med sina barn så måste man göra andra typer av studier, och jag kan ge två förslag.

Man kan jämföra helsyskonpar i familjer där det äldsta syskonet upplevt en närvarande far medan det yngre syskonet inte gjort det. Och man kan jämföra hela familjer med skilsmässofamiljer och med familjer där modern lämnats ensam med barnen på grund av makens slumpmässiga död i till exempel flygplansolycka (men inte bilolycka, som ju kan bero på pappas eget beteende). Jag har inte kollat om sådana studier gjorts, men de borde vara genomförbara. Fast för att vilja göra dem måste man ju först inse att gener sannolikt förklarar väldigt mycket av det som socialdeterministerna vill förklara med uppväxtförhållanden.

Så även om änkan som förlorat maken i cancer har det tufft som ensam förälder, tror jag inte hennes barn kommer klara sig sämre än barn med två närvarande föräldrar. Inte i Sverige, där pappa inte längre är avgörande som försörjare. Att barn med frånvarande pappa ofta är olyckliga över detta är självklart, men den sorgen behöver inte forma deras framtid.

Anna Sarkadi, Robert Kristiansson, Frank Oberklaid, Sven Bremberg (2008) Fathers' involvement and children's developmental outcomes: a systematic review of longitudinal studies Acta Paediatrica 97 (2), 153–158.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev