Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

tisdag18.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Sverige behöver en robust alarmeringsorganisation

Publicerad: 16 juli 2016, 23:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Solen sken över Almedalen och den 7 juli träffade jag ånyo företrädare för SOS Alarm Sverige AB (SOS Alarm) för att samtala om alarmeringsutredningen, bemanning och krisberedskap. Välkomstgraden var som vanligt mycket god, liksom kaffet och kanelbullarna.

2017 kommer 112-utredningen 2.0. presenteras. Det fanns nämligen redan en utredning presenterad sedan tidigare, men dess utkomster realiserades aldrig. Alarmeringsutredningen, ”En myndighet för alarmering” (SOU 2013:33), redovisades för regeringen i april 2014. Utredningen föreslog att en ny statlig myndighet skulle inrättas och ta över ansvaret för alarmeringen. Därtill föreslogs en särskild yrkesutbildning omfattande mellan 12 och 18 månader i syfte att stärka larmoperatörernas kompetens.

Den nya utredningen, "En samordnad alarmeringstjänst" (Dir. 2015:113), har huvudsakligen liknande direktiv som den förra. Utredare ska analysera och utarbeta fullständiga förslag till hur antingen en statlig förvaltningsmyndighet, eller ett aktiebolag, kan inrättas för att kunna ansvara för den nationella alarmeringsfunktionen. Uppdraget ska redovisas senast den 31 maj 2017.

Riksrevisionen lämnade den 29 maj 2015 över granskningsrapporten, "Regeringens styrning av SOS Alarm – viktigt för människors trygghet" (RiR 2015:11). Riksrevisionen anser bland annat att det finns brister i förutsättningarna för styrningen av samhällets alarmeringstjänst.

SOS Alarm Sverige AB ägs gemensamt av svenska staten och är ett av paraplyorganisationen Förbundet Sveriges Kommuner och Landsting helägt bolag (SKL Företag AB).

Hur förhåller sig SOS Alarm till begrepp som kris- och ambulansberedskap? Hur bemannar SOS Alarm sina larmcentraler i realiteten? Har SOS Alarm blivit alibi till vissa landstings låga ambulansberedskap?

Sedan några år bedrivs alarmering delvis i egen regi av landstingen i Västmanlands och Uppsala län, där överkoppling av samtal sker via SOS Alarm. Detta bekymrar SOS Alarm, som anser att intiativet lett till en riskfylld uppsplittring som ökar samhällets kostnader. Det finns även larmcentraler som bedrivs av den kommunala räddningstjänsten, som då själva svarar för dirigeringen. Statliga aktörer som Polisen och sjöräddningen har också valt att själva organisera sin larmverksamhet under nödnumret 112.

En majoritet av landstingen köper in alarmeringstjänsten av SOS Alarm. Vid en upphandling berättar uppdragsgivaren vilka resurser som finns att tillgå, exempelvis antalet ambulanser och deras geografiska placeringar. Jag frågar mig var gränsen går för SOS Alarm att teckna avtal om dirigering, och i en förlängning också bli ambassadör för köparens ibland riskblinda och naiva syn på krisberedskap. När en stad eller ett stort geografiskt område står utan ambulanser efter vad som får betraktas som normala händelser (exempelvis en trafikolycka) blottläggs en underliggande aningslöshet hos de landsting som planerat ambulanssjukvårdens utformning.

Stegringen av antalet samtal till nödnumret 112 ökar. De senaste fem åren har nödsamtalen ökat med nästan 17%. Ökningen är inte tillfällig utan förväntas av SOS Alarm att permanentas på grund av faktorer som ökad folkmängd, åldrande befolkning och en ökad grad av hälsoångest hos många medborgare. Beredskapen och det ekonomiska grundanslaget har inte ökat, snarare tvärtom.

Inom ambulanssjukvården erfar den operativa personalen ett kraftigt ökat antal prio 1 larm, vilket innebär att ambulanspersonal som regel förväntas påkalla fri väg för att snabbt nå inringaren. Dessa larmutryckningar innebär ökade trafikrisker och prövar en i många län redan eftersatt ambulansberedskap. En försvinnande liten del av prio-1 utlarmningarna är befogade. Det finns en betydande risk att den ständiga strömmen larm leder till minskad tillit till alarmeringsfunktionen. Prio 1 larm ska baseras på att det föreligger direkt livsfara. Situationen enskilt kräver konkreta åtgärder.

Vad måste göras:

För det första. I flera län kan en större olycka eller flera samtida sjukvårdslarm helt dränera tillgången på ambulanser. I dessa fall samlas uppdragen upp på en väntelista, och ärenden som normalt skulle rendera en högre prioriteringsgrad, blir nedprioriterade. Ambulanssjukvården saknar helt enkelt förmåga att bedriva avancerad prehospital sjukvård på flera platser i riket till följd av en låg ambulansberedskap. Vid en större händelse eller en kris ska verksamheten enligt den av vetenskapssamhället antagna "likhetsprincipen" fungera på liknande sätt som vid normala förhållanden. Så är inte fallet.

SOS Alarm baserar sitt förhållande till kris- och ambulansberedskap till av uppdragsgivaren givna medel, vilket i en metafor kan liknas med en skräddare utan nålar eller en släckbil utan vatten. SOS Alarm måste äga modet att säga nej till uppdragsgivare som uppenbart underdimensionerat sin ambulans- och räddningsorganisation. Menar SOS Alarm allvar med appellen om att vara en nyckelspelare i nationens krisberedskap, så rimmar det synnerligen illa med nuvarande affärsförhållanden, som redan på förhand skapar en ohållbar arbetsbelastning för såväl larmoperatörer, alarmeringssjuksköterskor och ambulanspersonal.

För det andra. Utbildningen av larmoperatörer måste stärkas och uppvärderas. Antalet tjänstgörande sjuksköterskor vid nödnumret 112 har vid upprepade tillfällen baserats på ett fåtal personer, ibland så få som 1 eller 2 personer i hela riket. Det som beskrivs som rekryteringsproblem är snarare resultatet av en ohållbar arbetsmiljö, där personalen inte vill vara en del av en eftersatt beredskap. Användningen av underleverantörer och personalens villkor måste skyndsamt ses över.

För det tredje. SOS Alarm måste lämna sin affärsinriktade syn på krisberedskap och alarmering. Det är ohederligt att iklä sig en roll som på förhand är dömd att misslyckas. Trenden med gränslös dirigering, flytande ambulanssjukvård och dynamisk dirigering har ett tydligt syfte; nämligen att ambulanser ska producera timmar och rulla.

En väl förberedd ambulanssjukvård kräver övning och beredskap. I Stockholms län står ofta hela länet utan ledningsambulanser då dessa systematiskt används för transportverksamhet. Utlarmning till ibland farliga adresser måste en alarmeringsaktör ta betydligt större ansvar för. En seriös aktör hade tidigt motsatt sig de förutsättningar som landstingen givit, särskilt med tanke på den ofta obefintliga tiden för övning och samverkan. SOS Alarm kan och bör tydligt arbeta för "flaggning" av riskmiljöer- och kända våldsverkare.

För en alarmeringstjänst måste den grundläggande utgångspunkten, liksom även för all utryckande verksamhet, vara att det finns resurser efter hur samhällsbilden ser ut. Det krävs också en beredskapsorganisation för att insatser på olycksplatser tidsmässigt ska kunna genomföras så att liv kan räddas. Att hela län töms på ambulanser, måste alarmeringstjänsten protestera mot, för att en förbättring alls ska kunna ske.

Förverkligandet av en robust alarmeringstjänst handlar i grunden om ett ansvarsfullt ledarskap, om rejäla investeringar, verklighetsbaserade krisplaner, regelbunden utbildning och systematisk samverkan. Beredskapen för allvarliga olyckor och kriser måste få en betydligt högre plats på den politiska dagordningen. SOS Alarm måste äga mod att stå upp för beredskapen, inte springa sparivrande landsting och kommuners ärenden. Det är problematiskt att SKL ute i landstingen både ska banta på livsviktig beredskap (nedskärningar) och samtidigt bedriva alarmering i vinstdrivande bolagsform.

Det räcker inte med tjusiga foldrar och ekonomistyrning när det gäller krisberedskap. Lagstiftaren måste lyssna på de som hanterar samhällets beredskap på daglig basis, annars riskerar vi att viktiga samhälleliga verksamheter inte förmår agera när de verkligen behövs.

Lagbestämmelser om alarmering finns bl.a. i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), polislagen (1984:387), lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.

HENRIK JOHANSSON

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev