Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Tänk om det är jag som jobbar ihop till jourersättningarna!

Publicerad: 25 augusti 2009, 07:12

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Det kan hända att jag läser litet slarvigt ibland, men så slarvigt kan jag inte ha läst.

Jag menar när jag ögnade igenom alla dessa inlägg om jourersättningar just när debatten rasade som häftigast på sajten här i Dagens Medicin. Nästan ingenstans, med några få  undantag, stod det något om varifrån medlen till jourersättningar kommer. Pengarna kan väl inte bara växa på träd heller precis som i Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump där det finns sockerdricksträd. Bara för Pippi, Tommy, Annika samt övriga vänner att klättra upp och plocka till sig sockerdrickat. När jag nu åter igen tittar igenom inläggen noterar jag att någon faktiskt har nämnt just ordet ”sockerdrickaträd”.

Hur finansieras jourersättningarna? Vilka är finansiärerna? Tänk om det är så att det är jag – samt en hel armé av andra arbetsföra i vårt land – som jobbar ihop till stålarna?

Varje dag nine til five liksom. I så fall får det vara någon himmelsk ordning! Det är inte en slump att jag har valt ordet finansiär och inte mecenat.

Ponera att vi inom idrotten skulle överlämna åt spelarna på planen att föra spelet som de ville? Intressant tanke – aktörerna i New York Rangers kunde då raka åt sig hur som helst med ishockeyklubborna, inom fotbollen kunde en Zlatan, Beckham eller Ronaldinho köra sitt eget race på planen. Tur att det finns spelregler, lagkaptener, tränare, tränarassistenter, klubbdirektörer och inte minst domare.

Det är väl konstigt att man inte lyckas med att organisera arbetet inom vården på ett   sådant sätt att det finns kompetent personal dygnet om, men till rimlig kostnad. Har man sökt sig till vården kan väl inte jourerna komma som en komplett överraskning?

Men det är klart, vintrarna i Skåne tycks alltid komma som en överraskning medan vi hemma i Norrland räknar med vinterväder.

Det kan också vara så att vissa perioder i livet ska man helt enkelt inte ha tjänster som kräver jourer, nattarbete och oregelbundna arbetstider vare sig det är i vården eller inom någon annan sektor i arbetslivet. Man ska kanske som småbarnsförälder inte ens jobba heltid och som ensamstående med barn måste det vara mycket svårt att få det att gå ihop tidsmässigt. Dagis, barnflicka eller hjälp av närstående är vad som krävs i sådana situationer, helst alla tre biståndsmöjligheterna, om man ändå väljer/är tvungen att arbeta heltid.

Jag, som medfinansiär av jourersättningar, kräver kunniga, modiga, väl insatta politiker med stor integritet för annars lär det aldrig bli någon sanering i jourträsket. Kort sagt, politikerna ska veta vad det är som de fattar beslut om. Observera att jag nu inte syftar på den sjukvårdspolitiker som förekom i debatten när den rasade som hetast. Jag har   alldeles för litet kännedom om denna politikers kompetens för att kunna avgöra huruvida hon är kvinna för sin hatt eller inte. Däremot vet jag, som skattebetalare, vad jag vill ha av mina politiker. Vad jag vill att de ska göra. Rensa upp i ekonomiska sumpmarker till exempel.

Självklart ska man ha ordentligt betalt i vården och särskilt när det är obekväm arbetstid, slitigt, stressigt, personalbrist, tunga jourer med mycket ansvar, svåra beslut som ska fattas osv. Det är nog knappast någon som tycker något annat, men därifrån är steget långt till näringslivets ersättningar. En ettagluttare begriper nog att man inte kan göra några förmögenheter i vården. Nej, det är till näringslivet man ska söka sig om man vill samla kulor till ett mindre Fort Knox. Just inom business kan man göra förhållandevis snabba cash om man är smart och inte helt renons på affärssinne. Helst bör man väl också ha någon form av utbildning, lämpligen Handelshögskolan, för här gagnar studier i medicin nada.

Självklart ska all utbildning löna sig speciellt som man under studietiden inte har någon inkomst. Dessutom lägger man ner tid, pengar och arbete på sina studier. Skuldsätter sig alltså. 5,5 års läkarutbildning ska löna sig. Därefter vidareutbildar man sig med lön.

Just detta att man vidareutbildar sig med lön klargjordes inte riktigt i debattinläggen.

Akademiska utbildningar inom humaniora, som kan vara väl så långa som en läkarutbildning, ska de också löna sig? Frågar jag, och säkerligen många med mig, alla vi som sitter med fil kand examina på 3,5 år, vidareutbildningar som t ex Bibliotekshögskolan på 2 år samt ytterligare några terminers kompetenshöjning vid universitetet. För att inte tala om lärare inom humaniora som har disputerat och som inte på långa vägar har löner därefter. Hur ska man få unga människor att vilja satsa på en lång akademisk utbildning om det inte bär sig ekonomiskt utan t o m straffar sig? Ett samhälle får vad det betalar för varken mer eller mindre. Med detta vill jag också påminna om att det faktiskt finns, och behövs, andra akademikergrupper än medicinare.

Visst är det så att det i Sverige inte alltid lönar sig med utbildning, i all synnerhet inte långa akademiska utbildningar, och nu syftar jag enbart på de ekonomiska aspekterna.

Och ja, akademikerlönerna har urholkats under en lång följd av år vilket också togs upp i en del av de argaste inläggen i debatten om jourersättningar. Och visst, så fort andelen kvinnor ökar i ett yrke, tenderar lönerna att sacka efter. Är man dessutom hänvisad till att jobba hos monopolarbetsgivare, så är det en klockren nackdel. Skattetrycket då? Man bör noga se till vad man får för pengarna och inte bara stirra sig blind på hur mycket som dras av lönen.

Läkarkåren hör alltjämt till de akademikergrupper som är mycket privilegierade lönemässigt. Märktes också i debatten för det fanns nästan inga jämförelser med andra akademikergrupper. Jo, en hög advokatlön togs upp, men det var egentligen väldigt synd om advokaten eftersom hans lön även skulle räcka för att avlöna sekreteraren samt betala hyran för hennes arbetsrum. Jag tycker snarare synd om den lågavlönade kvinnan - för att det skulle röra sig om någon manlig advokatsekreterare ställer jag mig tvivlande till.

Jämföra sig med folk inom näringslivet! Vården är INTE näringslivet, men ganska bra ändå och framförallt livsnödvändig.

Medför det större livslycka om man får mer i jourersättning? Tror att jag ska återkomma till det i en annan blogg. Under tiden kan vi alltid förlusta oss med någon Pippi-bok, lämpligen den där det härliga sockerdricksträdet förekommer.

ING-BRITT PERSSON

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev