Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag02.12.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

TV-tips: Dokument inifrån om ideologisk splittring inom BUP

Publicerad: 16 November 2015, 14:04

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Evin Rubar har åter levererat ett intressant granskande program, denna gång om barnpsykiatrin. Det är väl värt att se förra veckans Dokument inifrån #181: Vem kan hjälpa mitt barn? Två mammor och en tonårstjej får berätta om sina initialt negativa upplevelser av den vård de fått på Bup. Varken den lilla flickan med autism eller skolpojken med Asperger fick någon utredning eller adekvat hjälp förrän efter lång tid. För en terapeut som enbart jobbar med familjeterapi blir gärna alla problem till relationsproblem, och något vidare diagnostiskt resonemang förs därför inte. Är ens enda verktyg en hammare behandlas alla problem som en spik.

Det finns förstås många inom Bup Stockholm med stor kompetens om autism, men som ordföranden i Autism- och Aspergerförbundet skriver på Dagens Samhälle blir vården ett lotteri när olika Bup-enheter har helt olika vårdideologi. Denna bild bekräftas i programmet av tre personer som jobbar, eller har jobbat, inom Bup Stockholm: professor Sven Bölte samt specialistläkarna Sven Román och Hamid Ardalan.

Alla tre verkar de frustrerade över att det finns medarbetare inom Bup som vägrar ta till sig nyare kunskap om diagnostik och psykoterapi. Motståndet handlar om att förneka betydelsen av neuropsykiatriska funktionshinder och en klockarkärlek till familjeterapi och psykodynamisk terapi. Och så har det sett ut även här på landets framsida där det under en tid närmast var en vallgrav mellan professor Gillberg och (delar av) Bup . Bup-chefen Paula Liljeberg menar tvärtom att man kommit långt i att evidensbasera diagnostik och behandling inom Bup Stockholm, men två intervjuade terapeuter verkar motsäga henne.

Fanny Marell jobbar numera som privat familjeterapeut, men har ganska nyligen arbetat inom Bup. I programmet menar hon att neuropsykiatriska funktionshinder inte skall ses som någon ”biologiskt medfödd svaghet”. Hon talar hellre om ”psykiskt trassel” än om diagnoser. Marell är ordförande i Föreningen för familje- och systemorienterad terapi i Stockholm, och har på föreningens hemsida lagt ut en kommentar om sin medverkan i Dokument inifrån. Hon hade velat nyansera och komplettera intervjun, inte minst för att journalisten från början sagt att programmet skulle handla om New Public Management inom psykiatrin. Är det sant förstår jag om Fanny Marell tycker att programmakarna varit oärliga. Men hon har inte tagit tillbaka sitt förnekande av diagnosen autism.

Psykologen Anna Norlén är verksamhetschef för Ericastiftelsen som bedriver skattefinansierad barnterapi åt Bup. I programmet visar hon de berömda sandlådorna där barnens byggande med lekmaterial sedan mer än 60 år varit både diagnosverktyg och terapi. Ericametoden bygger på psykodynamisk grund, ett projektivt test där terapeuten skall tolka den värld barnet bygger upp i sandlådan. En barnvariant av att ligga på analyssoffan och berätta om sina drömmar.

Ericametoden utvecklades på 1940-talet av läkaren Gösta Harding från en engelsk förebild. (Som ett stickspår kan nämnas att psykologen Margit Norell gick i psykoanalys hos Gösta Harding. Norell utvecklade senare en egen variant av psykoanalys där föreställningen om bortträngda minnen spelade en stor roll. En felaktig hypotes, enligt Kjell Asplund ispirerad av Harding, som fick katastrofala effekter inom rättsväsendet, med Thomas Quick som kronan på verket.) Projektiva tester, vare sig det handlar om Rorschachs bläckplumpar från förra sekelskiftet eller Gösta Hardings variant av Margaret Lowenfelds ”World Technique” från 1920-talet, har kritiserats hårt för obefintlig evidens, bland annat av professor Lennart Sjöberg.

Bup gjorde 2010 en kartläggning över vilka olika bedömingsinstrument som förekom på de olika mottagningarna. Ericametoden var ett av de mest använda diagnosverktygen. I genomgången av de olika metoderna anges att även om man inte kan säga något om metodens reliabilitet eller validitet så finns det i varje fall en svensk normering. ”Utvärderingen grundar sig på flera observations- och registreringsvariabler. Nya svenska normdata i Forsbeck Olsson(2006). 800 barn har byggt med materialet vid tre tillfällen vardera.” Det stämmer tyvärr inte.

Erikastiftelsen har gett ut boken 2000-talets barn bygger i sandlådan – normering av Ericametoden men den bygger inte på 800 barn utan på 80 stycken antatt normala barn, pojkar och flickor, 6 respektive 9 år gamla. Om dessa är jämt fördelade efter kön och ålder är det alltså endast 20 stycken 6-åriga flickor som utgör normering för vad som kan anses vara normal lek i sandlådan för flickor som skall börja skolan.

Anna Norlén har efter TV-programmet lagt ut förtydliganden på Ericastiftelsens hemsida. Här skriver Norlén något helt annat än det hon förmedlade i intervjun. ”Idag används inte längre Ericametoden för bedömning av barns utveckling och vi följer inte handboken i vår verksamhet. Nyare och bättre metoder har tillkommit. Man arbetar inte längre utifrån teorin att leksaker har givna symbolvärden. Handboken bör ses som ett historiskt dokument”.

Jag hoppas det stämmer, men det låter lite märkligt eftersom detta "historiska" material med noga standardiserade leksaker fortfarande säljs för 13 000 kronor, handboken för 800 och för ett protokoll och en utvärderingsblankett betalar man nästan 10 kronor styck. Om inte ens Ericastiftelsen menar att just Ericamaterialet är det som skall användas vid sandlådeterapi torde man kunna köpa billigare småleksaker på annat håll.

Även Bup har på sin hemsida gått ut med ett uttalande där de anser att programmet ger en onyanserad bild. "Inom Bup i Stockholm arbetar vi målinriktat för att med patienternas bästa i fokus överbrygga de motsättningar som kan finnas mellan olika forskningsinriktningar. Barns psykiska utveckling är komplex och många olika perspektiv behövs i vår verksamhet för att vi ska kunna ge en god vård till alla de barn och tonåringar med olika behov som kommer till oss." Detta skulle kunna tolkas som att än så länge tvingas man inom Bup Stockholm acceptera att en del medarbetare inte vill syssla med neuropsykiatri eller KBT. Bilda er en egen uppfattning, gå in och se programmet på SVT Play, det ligger ute till och med 10 maj 2016.

MATS REIMER

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev