Två år är en lång tid

Två år är en lång tid. Det känns inte så i det dagliga arbetet. Det är inte heller så att stora förändringar kan skönjas i stora it-system som redan är i drift. Men det är intressant när kultur och förhållningssätt plötsligt når en inflexionspunkt. När plötsligt många tanketrådar tvinnas samtidigt till ett och samma tågvirke. Entusiasmen över det kan ibland leda till att vi inte ser vad vi inte uppmärksammar.

Ett möte jag som objektsägare för en patientjournal såg som nödvändigt att bevaka var Vitalis, det årliga mötet i Göteborg kring ”e-hälsa och framtidens vård och omsorg”. Det som ofta kallas som ”framtidens” har nog ändå mest handlat om dagens lösningar i vården. Men när jag besökte mötet för några veckor sedan efter att inte deltagit förra året så var det … annorlunda. Slagord som beslutsstöd, artificiell intelligens, distansvård var plötsligt inte bara slagord utan något som var en verklighet i varje fall till delar. Plötsligt handlade det faktiskt rätt mycket om ”framtidens vård och omsorg”, i varje fall i mycket större utsträckning än tidigare. Inte minst märktes det genom större patientfokus och fler företrädare för patienter.

Det här gällde såväl utställning som konferensdel, och underströks också av att det samtidigt i Svenska mässan pågick den parallella konferensen Medical Informatics Europe. Mycket handlade förstås om de nya privata entreprenörerna som kunnat utnyttja att Sveriges sjukvårdshuvudmän via utomlänsvårdsavtalet indirekt definierat vård på distans via synkron/asynkron chat och videokonsultation som utomlänsvård som ersätts av den offentliga vården. Det gäller lustigt nog även när patienten befinner sig i hemmet och läkaren i samma stad. Däremot konstigt nog ej när kontakten sker via telefon istället för till exempel chat (sic!).

Nå, med det sagt så är det förstås intressant med disruptiva nya arbetssätt som innebär att teknik snabbare kan komma i bruk även i offentlig vård, för att till exempel bättre kunna stödja patienter med många och komplicerade sjukdomar. Men det som var intressant med årets Vitalis var ändå inte hur teknik som förut sågs som framtid nu självklart var teknik som snabbt införs. Det intressanta var snarare vad som inte var i fokus så mycket.

Det ena var alla de relativt enkla vinster som kan göras i vardagen med för mig alldeles självklart lågt hängande frukter som inte är så medialt intressanta. Ett sådant exempel är single sign-on (SSO) med sessionshantering. Visst borde det vara en självklarhet att när jag som vårdpersonal loggar ut från en dator och går till en annan och loggar in där kan fortsätta direkt med samma program öppna på samma patientvy som den dator jag lämnade? För arbetsmiljö och effektivitet är det en stor vinst – ändå är det inte något som vi diskuterar och kräver trots att det finns i en del landsting.

Den andra frågan som inte var tillräckligt i fokus var att vi i dagens patientjournaler inte arbetar på de sätt som är möjliga för att få en säkrare och effektivare vård. Skälen till det är många. De viktigaste skälen är kanske en kombination av att det rör sig om komplexa system som är dåligt anpassade till vårdens behov och där användare inte fått tillräckligt bra utbildning. Men visst är en del av förklaringen också en bristande vilja till förändrade arbetssätt och till en nödvändig samordning av arbetssätt hos oss i vården.

Det är ändå intressant att se den starka tro som finns på att nya tekniska lösningar ska lösa problem genom att leverera förändrade arbetssätt – trots att det finns så många exempel på att det ena inte leder till det andra. Samtidigt är många av de eftersträvade arbetssätten möjliga att till delar införa redan i dag i dagens system. Men bara om vi satsar den tid och de resurser vi borde gjort redan vid införandet av de tekniska systemen på den förändringen.

Men det är förstås naturligt att ett möte som till stora delar bygger på nya tekniska lösningar fokuserar på just tekniska lösningar och inte de svåra frågorna kring ledning av vården. Men det som saknades skavde i mig på väg hem från Göteborg och jag önskar att det hade funnits med ännu många fler från vårdgolvet på mötet som hade kunnat ställa vassa frågor kring just detta.

I nästa blogg: Hur fokus på teknik i stället för på arbetssätt kan äventyra nyttan med en nationell läkemedelslista.

MIKAEL HOFFMANN