Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Utarmat uran - fem professorer i GP glömmer kolla fakta

Publicerad: 10 april 2012, 07:51

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Vapen dödar, krig är förfärligt och ansträngningar för nedrustning berömvärda. Men det kan bli en bumerang av tappad trovärdighet om det man i sin argumentation för fram som fakta visar sig att inte stämma. Så tycker jag det har blivit för fem professorer med Anders Romelsjö från KI som förstanamn. De har nyligen publicerat en debattartikel i Göteborgs-Posten mot användning av utarmat uran i pansarbrytande ammunition.

Utarmat uran (depleted uranium, DU) används i projektiler för att det är mycket tyngre än bly och det går att forma till vassa spetsar som tränger igenom pansar. Det uran som pulveriseras vid träffen fattar eld i kontakt med syre och kan antända målet som träffats; ett fruktansvärt vapen enligt vad man kan läsa sig till. Jag är som gammal pacifist och vapenvägrare ingen anhängare av vare sig projektiler med uran eller bly, men det som diskussionen gäller här är om uranrester och uranoxid på slagfältet kan ge civilbefolkningen skador på längre sikt.

Uran är en giftig tungmetall som i högre doser kan skada bland annat njurarna. WHO anger att uran kan tas upp om i kroppen främst om det inhaleras, upptaget via tarmen är litet och det som tagit sig till blodbanan utsöndras snabbt i urinen. Skada på andra organ än njurarna anser WHO är osannolikt, enligt deras faktablad om utarmat uran.

Men de fem professorerna från Luleå och KI menar att det är mycket värre än så. De hävdar att det utarmade uran som förorenat miljön orsakar fosterskador, cancer och dödsfall lång tid efter att vapnen tystnat. Men det kan tyckas som om de bara läser rapporter som stödjer denna deras åsikt och låter bli att ta in andra källor som talar starkt emot en del av deras påståenden.

"Man har funnit en signifikant ökning av barnleukemi i Basra" i södra Irak. Detta påstående kommer från en artikel av Amy Hagopian i American Journal of Public Health 2010. Men barnläkaren Jenan Hassan i Basra som stod för de insamlade data har räknat på nytt, och skrivit en ny artikel där det framgår att någon sådan ökning av leukemi hos barnen i Basra faktiskt inte kan påvisas. Det som blev fel i den första artikeln var att man där räknade med även barn som kommit från andra områden för att få sin diagnos i Basra. Om man istället räknar på populationen i Basra är barnleukemi inte vanligare där än i Norden.

Romelsjö och hans medförfattare skriver också att det är påvisat en "fyrfaldig ökning av cancer och hög nivå av fosterskador i Fallujah" och att bland de nyfödda har andelen pojkar gått ned "liksom i Japan efter atombomberna 1945, ett tecken på skada på könskromosomen [sic]". Med den sista meningen avses en (numera övergiven) hypotes att om strålning skadar våra kromosomer så kan en skada i en gen på X-kromosomen hos ett "flickägg" uppvägas av en frisk allel på henne andra X. Motsvarande skada på "pojkäggets" enda X skulle leda till att ägget dör då Y-kromosomen innehåller så få gener. Strålningen skulle leda till att färre pojkar föds.

Men är det sant att könskvoten var ovanligt skev i Fallujah? Läser man den artikel som Romelsjö et al. baserar sig på får man en lite annan bild. Data består av frågeformulär besvarade av 711 olika hushåll i Fallujah. Man kan inte begära att diagnoser av missbildningar eller cancer blir särskilt tillförlitliga på detta vis, men däremot borde man kunna lita på uppgifter om vilket kön barn har. Därför var det den skeva könsfördelningen jag tittade närmare på.

För barn upp till fem år (de som fötts efter striderna 2004) så var det ett rapporterat underskott av pojkar. Kvoten mellan pojkar och flickor blev bara 0,86 istället för det väntade runt 1,05. Men ser man sedan på barn mellan fem och nio år så var det gott om pojkar och en kvot på 1,18. Lägger man samman siffrorna i tabellen och ser på hela spannet från noll till nio år hamnar könskvoten precis på förväntade 1,05. Det beror rimligen på slumpen att det finns fler flickor bland de små, och betydligt fler pojkar bland de halvstora barnen. Om man fiskar lite i databasen hos SCB är det inte svårt att hitta svenska kommuner som vissa perioder haft en rejält avvikande könskvot bland de nyfödda.

Så denna avvikande sexratio var förmodligen ett slumputfall. Men det verkliga problemet för Romelsjö et al. är att hypotesen om ändrad könskvot som ett mått på strålningsskada inte håller, att undersökningar i Nagasaki och Hiroshima, tvärt emot vad de påstått, inte alls funnit detta. Det är bara att läsa innantill på hemsidan till den forskningsorganisation som skapats för att följa upp vilka senskador bomberna över Japan orsakat. "Early observations concerning births to A-bomb survivors (1948-1953) favored this hypothesis but were not statistically significant. Further data collected through 1962 (140,542 births, 73,994 with one or both parents exposed) did not support any radiation effect on sex ratios."

De fem professorerna hävdar också att DU gett senskador hos soldaterna: "Bland militärer från USA som deltog i Irak-kriget 1990-91 rapporteras cancer, ovanliga missbildningar hos deras barn, och det vanliga "Gulf War"-syndromet." Men det som i artikeln framförs som sanningar har inte mycket stöd i trovärdig forskning, och forskningen har inte visat ett det ens finns ett somatiskt Gulfkrigssyndrom.  Det har satsats stora resurser på att undersöka veteranerna och de brittiska veteranerna från Gulfkriget fick under drygt 10 års observation inte cancer oftare än kollegor som inte åkte till gulfen,  och de amerikanska veteranerna fick inte fler missbildade barn enligt stora undersökningar.

Ädla motiv rättfärdigar inte att man slirar på fakta, speciellt inte om man är professor.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev