Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Vad händer när strålkastarna från "Arga Doktorn" slocknat?

Publicerad: 30 september 2013, 13:20

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


SVT:s programserie "Arga Doktorn" har under hösten engagerat, upprört och skapat debatt.  I skrivande stund har fyra program sänts och jag tycker programmen, hittills, lyckats påvisa hur sjukvården brustit i de olika fallen utan att måla med för bred pensel eller spä på med spelad konfrontatorisk tv-dramaturgi i samma anda som andra "arga-program".

Det är lätt att bli ledsen, bestört och arg över patienternas erfarenheter från sjukvården och det är också lätt att tycka att vården borde ha presterat bättre, mycket bättre. Det är också enkelt att glädjas över det genuina engagemang som läkaren Björn Bragée visar och över den hjälp som patienterna till slut får. Tyvärr ofta en hjälp som troligen aldrig kommit till stånd utan programmet. Men törs man hoppas på att den uppmärksamhet som programmet fått ger positiva effekter som sträcker sig ut i den stora verkligheten och långt efter att strålkastarna slocknat?

Jag vill på intet sätt förringa arbetet bakom programmet och den ovärderliga hjälp som kommer de medverkande patienterna tillhanda, men den stora utmaningen är att försöka förstå varför det finns en så stor diskrepans mellan den vård som patienter teoretiskt har lagstadgad rätt att få och den vård en del i praktiken erhåller. Hur ska alla de patienter med liknande erfarenheter som inte har en "arg" doktor och ett tv-team i ryggen gå tillväga? Och vad är rimligt att kräva av en sjukvård som till stora delar går på knäna?

Chefläkare Pehr Guldbrand i Dalarna kommenterar det första programmet där en ung kvinna drabbats av en stroke till följd av multipla proppar. Detta efter att patienten vid upprepade vårdbesök nekats vidare utredning trots svår huvudvärk, kräkningar och allmänpåverkan. Man missade också att kvinnan brukade p-piller och hade dubbla anlag för blodproppar:

"- Ja, ska man göra en liknelse här, så skulle jag vilja göra en liknelse med Zlatan Ibrahimovic, han är en av de bästa fotbollsspelare vi har. Jag har sett honom slå frisparkar rätt upp i krysset. Om alla som har varit med i den här vårdkedjan, hade slagit sina frisparkar rätt upp i krysset, då hade man kunnat minska de här konsekvenserna som det har blivit för Jessica"

Chefsläkare Guldbrand försöker möjligen med sin liknelse illustrera medicinens komplexitet och att sjukvården består av vanliga människor – och att människor felar. I vilket fall så upplever jag kommentaren som förringande och förvirrande. Är det verkligen i ytterkant att kräva att man försöker utesluta allvarliga orsaker bakom en plötsligt isättande blixthuvudvärk, kräkningar och allmänpåverkan? Att kartlägga (fråga efter) riskfaktorer? Ska sjukvården fungera som ett lotteri där patienten, om hen prickar in rätt dag, rätt vårdgivare, rätt symtom, kanske får adekvat hjälp?

Först och främst måste mötet mellan vårdgivare och vårdtagare få vara så viktigt som det faktiskt är. Däri skapas grunden för all vård och inte minst för patientens tillit till vården. Det är en absurd tanke att man skulle behöva övertyga personalen om att man är hungrig för att få mat på en restaurang. Lika bakvänt är det att det ska vara en kamp att söka vård, att få någon att lyssna och bli tagen på allvar.  Ett respektfullt bemötande ska inte vara något annat än en självklarhet och det kostar dessutom inte ett rött öre.

I avsnitt fyra påtalar läkaren Björn Bragée att den kliniska diagnostiken fallerat, vilket jag inte tror är speciellt ovanligt, och framförallt inte när det gäller långvariga smärtbesvär. En god anamnes, en kroppsundersökning och en helhetsbild är en diagnostisk grundbult som kostar extra tid, men vad är alternativet när patienter återkommer och återkommer med odiagnostiserade besvär? En bättre klinisk diagnostik bidrar också till att onödiga tekniska undersökningar minskar.

För att klara av detta kan annan legitimerad kompetens utöver läkare nyttjas betydligt bättre, framförallt i primärvården. Alla läkare kan omöjligen kunna allt, vilket jag inte tror någon kräver, däremot torde det vara rimligt att hänvisa vidare eller söka annan kompetens när den egna kunskapen inte räcker till. Idag är dessutom patienterna ofta själva välinformerade och pålästa och har egna funderingar kring sina besvär. Det gäller bara att lyssna.

Och slutligen, när något går fel borde patienten ovillkorligen få hjälp, stöd och information.  Jag tror de flesta kan acceptera att sjukvården kan misslyckas, att människor kan fela, det är hur felen hanteras som är avgörande.

Är det orimliga krav? Det borde inte vara det.

Men, det ska heller inte vara en kamp att kunna GE god vård och möta rimliga krav. Våra politiker måste förstå att för att kunna "sätta bollen i mål", så kan man inte fortsätta kräva att sjukvårdspersonal ska passa bollen, samtidigt som man jonglerar tennisbollar och försöker knyta skosnörena.

Tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev