Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag10.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Våga prata om en resursbegränsad hälso- och sjukvård i den politiska debatten

Publicerad: 25 Mars 2018, 18:53

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Inte minst i valtider brukar det dyka upp ett antal nya (slag)ord för att beskriva hälso- och sjukvårdens utmaningar och hur den kan förbättras. Var finns behovet av de stora satsningarna? Tja, var finns de inte? Plattformsord såsom ”patientcentrerad” och ”behovsstyrd” känner många igen. Men vad skulle en icke patientcentrerad- eller bohovsstyrd vård vara? Och finns det något egentligt deduktivt värde i att argumentera för en ”god vård”? Vilka skulle motargumenten vara?

Det finns dock, och kommer troligen alltid finnas, bättre och sämre vård – ur en massa olika perspektiv och synsätt. Frågan är om debatterna, utvecklingen och lösningsförslagen skulle bli mer ändamålsenliga med utgångspunkt i en ”sämre vård”? Missförstå mig rätt, en patientsäker, medmänsklig, evidensbaserad, kompetent, standardiserad och jämlik vård som målriktning och vision är en sak - hur realiteten ser ut en annan, och hur problem och eventuella lösningar förmedlas via våra makthavare, en tredje.  Inte sällan ges intryck av att det finns en hyfsat utstakad åtgärdsväg till ”den bästa vården för medborgarna”, en chimär i mångt och mycket.

Vad skulle hända, säg under ett valår, om debattklimatet tilläts vara mer utopiavklätt?

Varför exempelvis inte prata om en ”resursbegränsad” vård, en fundamental utgångspunkt att ta avstamp i, oavsett vem som pratar om den. En resursbegränsad vård, eller för all del ”riskcentrerad” för att spetsa till det ytterligare, som rimligen inte kommer kunna leverera på alla sätt, på alla nivåer, för alla patienter, vid alla tidpunkter.  Eller är det politiskt självmord att direkt erkänna de begränsade förutsättningar som sjukvården har, och i stället prata om hur vi kan få högsta möjliga utdelning av det vi faktiskt har att spela med?

Tänker att väljarna är väl medvetna om att det finns ett slags outtalat samhällskontrakt, eller dilemma, där resurserna till sjukvården är ändliga och måste fördelas. Men skulle detta faktum accepteras lättare om det gick att tala klarspråk i större utsträckning?

Kanske är det diskrepansen mellan verkligheten och löftena som upprör oss mest, inte verkligheten i sig.

Tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev